Skriver blogginlägg i mobilens anteckningar med ändå viss frekvens, men vips så går en dag eller fyra i detta högfartsliv jag tydligen lever och så känns allt daterat och så blir det inget publicerat. 18 oktober är det idag och jag fick vårkänslor för asfalten var lite fuktig och solen värmde och det kändes som det skulle kunna droppa från taket och växa snödroppar i rabatten, men nej. Sådan kroppslig feltolkning där. WINTER IS COMING. Men jag vet också att jag redan på nyårsdagen är försiktigt vårpositiv och känner mig "över kullen" så att säga, så egentligen handlar det bara om att uthärda två och en halv månad till. Sen är det vår hörrni! Och nu är det tydligen lite vår också.
Förra veckan var min mens fyra dagar sen, i och för sig inom en helt vanlig normalcykel, men ändå fyra dagar efter eftersom jag oftast nuförtiden har rätt kort cykel. Hann bli så jävla rädd! Vi som nästan helt säkert bestämt oss för att vi faktiskt verkligen vill ha ett tredje barn och till och med när ungefär det skulle passa – så högmodiga är vi – men den tiden är inte nu! Insert rixpanik. Jag hade en hemsk inledning på förra graviditeten, kände mig låg rätt länge, näst intill deprimerad, och glädjen bodde inte här. Tror att en del berodde på att jag inte hann längta, att O blev till på infall och att jag inte var tillräckligt förberedd. Vill inte ha det så igen. Vill längta (förbjudna tanke, för tänk om det inte blir alls?). Vill hoppas. Vill hinna verkligen landa i att detta vill vi. Men på den fjärde dagen med ångestrusningar och kraftiga instängdhetskänslor kom äntligen mensen. Praise be.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar