High on life

Har extremt mycket att skriva om, såklart, men tiden vill sig inte. Oftast har jag en sovandes liten unge mot bröstet och ur det greppet vill en ogärna slita sig.

Han är så himla underbar! Aldrig hade jag kunnat föreställa mig dessa stora känslor som bara ramlat över mig. Förälskelsen, älsket, oron och lyckan. Att just han blev vår! Sådant sanslöst mirakel. Två suddiga mobilbilder bjussar jag på. Tagna i mörker där hans underbara hudfärg inte framgår, men han har en sådan härlig ljus gyllene nyans och kanske världens lenaste hud. Mörkbrunt hår och mörkbruna ögon. Långa smala armar och långa smala ben. Inget överflödigt hull på denna gosse än och i jämförelse med de andra nyfödingarna runt omkring oss ser han så himla smal ut, men det kommer väl, hullet, så småningom. Tur ändå, såhär i efterhand, att han fick de där extra veckorna i magen, han behövde det tydligen. Födelsevikten var 3220 gram och han hann dippa ner till 2920 (ångest) innan kurvan vände uppåt igen.

Graviditeten känns som evigheter sedan. Tänk så förunderligt minnet är. Att det som nyss tog upp hela mitt medvetande och all min tankekraft nu knappt kan anas. Jag trodde att jag skulle sakna magen och hans rörelser därinne men alltså, att ha honom på utsidan är det bästa jag någonsin varit med om.