Ingenting händer. Min kropp tycks vara totalt ovetandes om att den lille människan den byggt där inne det senaste året faktiskt måste ut också, och att det kan vara bra att förbereda sig inför det. Jag har börjat försöka vänja tanken vid igångsättning, men det känns så himla sorgligt på något vis. Att jag kanske inte ska få känna en endaste liten "normal" värk? Att vi ska gå miste om allt "hemarbete" innan vi vågar åka in? Som att jag varit gravid i 42 veckor men missat finalen (fattar att ungen är finalen, men säg semifinalen då)? Säkert urlöjligt detta, men ändå hemskt påtagligt. Hur kommer jag reagera om det blir snitt liksom? Måste jobba på det här.
Det där underbara åskvädret igår var för övrigt mitt ultimata förlossningsväder (tänk Ronja) och jag kände mig i stundens hetta peppad på att pressa ut ungen på ren viljekraft. Blixtar och dunder och urkrafter, nog hade det varit väldigt tjusigt? Kan naturligtvis tänka mig att föda till vilket väder som helst bara DET KOMMER IGÅNG NÅGON HIMLA GÅNG, men det är något visst med regn.
Kollade i helgen på nyföddbilder på min man och ba, ej så söt alls? Och väldigt mycket liksom VIT bäbis. Känner mig helt främmande inför att MIN son ska se ut så. Vet att nästan alla nyfödda ser ut som sina pappor och min man ska dessutom vara en exakt kopia av sin egen far så nu känns det som om jag ska klämma ut en miniversion av min svärfar och det är ju inte urfestligt direkt. (Om en får vara ytlig.)
Idag har jag ringt SÖS och bokat tid för induktion på torsdag.
3 kommentarer:
Frans kom på BF+13. Då var jag bara så desperat över att få skiten avklarad att jag nästan glömt att det skulle bli ett barn också.
Min son hade absolut inga likheter med sin far när han kom. Det såg ut som om jag skapat honom med en man från Medelhavet. Mörk i håret, mörkt i hyn. Trulig och sur. Min näsa och läppar.
Egon: Exakt där är jag med, minus barn på BF +13.
Jenny: Åh, hoppingivande!
Skicka en kommentar