Joller

Och tiden bara går i ljusets hastighet. Lillkiddot är nu sex veckor, och nu snackar han! Med världens mest bedårande röst! Åh gud, mitt arma hjärta! Vi pratar med honom, och han jollrar tillbaka. Vill typ stanna tiden för bättre och mysigare än så här blir det väl knappt? Att få honom att le och skratta har blivit vårt största beroende och när han sover kollar vi på filmer på honom för han är så jävla gullig (helt normalt föräldrabeteende, right?).

Han är vaken nästan hela dagarna och det där med att spädisar sover hela förmiddagen har liksom ALDRIG hänt i detta hushåll. Det är okej för stunden, särskilt nu när vi är två hemma. Visst sover han i Ergon, vid bröstet eller i vagnen, men ingen sådan sömn en kan räkna med, och inga långa pass.  Nattsovpaset brukar dock vara mellan 19-20 till 05-07 med uppvak för mat, och för det är vi tacksamma. Tänker att jag/vi inför den annalkande ensamföräldraledigheten som drar om ett par veckor borde försöka skapa någon typ av dagsrutin och inte bara gå på volley (det vore onekligen käckt att veta när en kan duscha och träffa folk osv.), så lycka till säger jag till mig själv gällande det. Har en känsla av att det kanske inte är riktigt så enkelt hehe. 

Det är så jävla fint att vara förälder. Bättre än vad jag någonsin kunde ana. Trots rätt bra preggotid och en dreamy förlossning så har jag varit totalt osugen på ny graviditet och fler än ett barn (eller rättare sagt: osugen på ett barn som inte är han), men i dagarna började det vända och nu kan jag på riktigt prata om ett till barn och känna mig lite förväntansfull.  Vi har inte planerat för pseudotvillingar och han är mer än nog för stunden, men så småningom vill vi ha fler. 

Ja detta är nu officiellt en happy go lucky-blogg som bara handlar om den superförälskelse jag går igenom: i min son, i mitt liv, i min lilla familj. Det vänder väl det med, som livet brukar, men det är mycket njut just nu och det är väldigt väldigt göttigt.