alla som finns runtomkring mig just nu är så jävla fina, alla. fina cam som låter mig sova över så jag slipper vara själv, ni som kommenterar och skickar tankar och pepp och kramar, bästaste sambotjejen som ger choklad och vin med kärlekslapp, aino och sara som mailar och bryr sig, och jo som alltid finns där på andra sidan telefonen och bara är sitt vanliga fantastiska jag.
jag ringde exet idag för att reda ut lite bättre. vi måste mötas nu. vi måste tillsammans bestämma hur vi ska göra för att vi båda skall kunna tycka att vägen vi går är okej, att relationen känns okej, att att konsekvenserna känns okej. för oss båda. och det är svårt för jag vet inte vad jag vill, vad jag orkar eller vad jag faktiskt klarar av och kan, och han vet inte heller. ingen av oss har gjort det här förut och kanske måste vi bryta helt, kanske måste vi bryta halvt. den som lever får se. det är orimligt svårt att tänka sig in i i vilket fall. vad jag vet är att jag inte vill gå på samma fester som dem, jag vill inte se dem kramas och jag vill inte se dem hångla. ganska självklara grejer kan tyckas, men ändå värt att poängtera.
jag är en gråtare, gråter ofta, gråter mycket, gråter över litet och gråter över stort. kan inte stoppa när tårkanalerna svämmar över och vissa saker går inte att prata om utan att orden liksom stakar sig och tårarna rinner. men det går över. jag kan kontrollera det. gråten är numera intensiv men kort, och det måste betyda att jag kommit någonstans i sorgeprocessen. det måste betyda det. jag har blivit bra på att styra tankarna och har lärt mig att tänka runt det som gör ont, inte fantisera, inte älta. det är då det känns som bäst. umgänge hjälper likaså.
senast någon runt omkring mig blev ihop med någon måste varit typ 2004 eller 2005. därefter har det varit ofantligt lugnt på den fronten. tills nu, när mitt ex (av alla jävla människor) går och blir IHOP med en ny tjej. en anna. så nu är det inte han och jag längre, nu är det han och anna. och det är just sådana små grejer som gör ont. det där vi:et. det där och:et mellan namnen. det där självklara.
allt jag känner är så fruktansvärt primitivt och om jag tillåter det så rusar tankarna till förr i tiden, till 2003, 2004, 2005 och så vidare då det var jag och han och han och jag. och jag minns vad vi brukade göra, jag minns vad han brukade säga och framförallt minns jag hur han brukade ta på mig. hur han smekte mig över kinden och beundrade de små små hårstråna jag har i ansiktet, hur han i skedandet tryckte sig närmre och närmre mig för att ingenting var nära nog, hur vi hade sex och hur han kunde konsten att smeka så jag nästan ville dö lite av vällust. det är sådant jag minns och att ens bara nudda vid tanken att han skall göra det med någon annan, att han redan gör det, gör så fruktansvärt fruktansvärt ont. därför måste tanken avstyras, avledas, villas bort.
han går nu in i en relation där han hoppas att han så småningom skall älska, och jag känner mig dum som inte unnar honom det.
för såklart måste jag unna om det är så att jag faktiskt älskar.
och jag älskar ju, men vill inte ha själv. jag vill inte ha honom. detta ständiga mantra. detta som folk säger till mig och som jag upprepar för mig själv både högt och i huvudet. jag vill inte ha honom.
jag vill ju faktiskt inte ha honom.
jag är tillräckligt klok för att inte förväxla sorgen med älskandet och viljan att ta tillbaka, och med denna insikt som grund så måste jag försöka vara stor.
dock är sorgen verklig lik förbannat och den vågen kommer att skölja över mig vad jag än gör. den går inte att undvika och jag är nog redan mitt däri, men förhoppningsvis, alla säger det, kommer det kännas bättre om bara lite vatten får rinna under broarna*.
*och jag hinner skaffa mig en ny het, klok, snygg, rolig, smart lover i min egen ålder, vilket jag ser fram emot.
9 kommentarer:
Åh jag vet hur ont det gör, vi är så många som vet hur ont det gör. Men ingen hade sagt till mig hur ont det gjorde och därför trodde jag att det var mig det var fel på. Därför vill jag bara säga, det gör exakt såhär ont, det får göra såhär ont och det måste det. Och du behöver fan inte unna honom ett skit, inte nu. Just nu får du vara orimlig och missunnsam i dina tankar. Men bryt helt, gå igenom helvetet, ring inte även om du håller på att dö. och ja, det kommer kännas bättre. Och hur bra det än var, -01,-02,-03,-04,-05 och -06, så skulle det inte vara på samma sätt nu. vad som än hände. Skriv ner allt bra och roligt du gjort sedan ni gjorde slut och älta det istället. hur mycket du utvecklats. sen läser du det varje gång du blir ledsen.
heja dig gumman.
jag håller med mari.
det måste göra skitont innan det kan bli bra igen. det är bara att bita ihop och ta stormen. kram!
Instämmer med föregående talare.
Sara, du beskriver så bra det där hemska. Jag kommer ihåg stunder när jag bara gick sönder och sönder hela tiden och jag trodde verkligen att det var helt kört för mig. Men att läsa vad du går igenom nu påminner mig om hur det varit och hur pass mycket bättre det är nu. Fortfarande inte helt lugnt efter tre år, men det är bara skrapsår kvar.
Jag tror som du att vissheten om att man faktiskt inte vill tillbaka är ett bra mantra.
Men sorgen är fruktansvärd, de paradoxala känslorna av saknad och missundsamhet likaså. Rid ut dem bara, men glöm inte att skriva om det! Läser med största intresse.
e
mari: exakt så! jag hade ingen aning om hur jobbigt det skulle vara. gud alltså, verkligen ingen som helst jävla aning! trodde vi gick igenom det värsta när vi gjorde slut för evigheter sedan, men det gjorde vi ju definitivt inte kan jag konstatera nu i efterhand. vi har ju fortsatt hänga som om vi vore ihop, även om vi hela tiden legat med random andra personer, och det är nu smällen kommer. när trygghetspersonen vill gå vidare och när man själv undrar vad man egentligen har kvar om man inte längre kan vara den speciella för varandra, den man håller i när det blåser och den som ligger sked och andas i nacken när man behöver det. så jävla svårt är det! de flesta säger till mig att bryta men när han ringer och vi pratar så kan jag för mitt liv inte förstå hur det skall gå till. å andra sidan kan jag för mitt liv inte heller förstå att han har flickvän nu. att de är ihop. vilken jävla smärtsam resa det här är! överlever jag det här, överlever jag allt. så tänker jag. och överleva tänker jag också göra. tack för tankar, delade erfarenheter och råd!
länge leve jag: tack för peppen! kram!
anonym: vad rar du är, jag kommer garanterat fortsätta skriva. bloggen är just nu den bästa ventilen ever. det är också så skönt att få ta del av andras erfarenheter, höra att de gått igenom liknande grejer och ändå kommit ut på andra sidan både rena och relativt hela. jag längtar dit!
Alltså fina du. Det du känner nu. Där du är nu. Exakt så var det för mig när H blev tillsammans med sin nya. Och vi hade också fortsatt trygga oss med varandra efter att vi gjort slut. Och det är först den dagen han blir tillsammans med den nya (som förövrigt också heter Anna. Som för övrigt jag också heter)som det på riktigt tar slut. Och jag trodde jag bearbetade hela tiden som vi inte var ihop men hängde ändå. Men den dagen han blev med ny flickvän insåg jag att jag inte bearbetat ett skit. För det går inte att bearbeta när man leker par. Och hur fruktansvärt överjävligt det än känns, tror jag du en dag kommer att se att det faktum att han skaffar ny är din enda chans att bearbeta och gå framåt. Under leka par-tiden går man bara i cirklar. Och det håller inte i längden. Jag känner så med dig! Som sagt, jag har varit precis där. Jag är inte klok och jag är inte färdigbearbetad. Men jag är en bit på väg och jag hjälper dig mer än gärna på din väg! Kramar i massor!
Det gör man! Man kommer ut, man mår bra igen och man blir lycklig igen! Ville bara säga det.
brinna eller försvinna: det är du som är fin! tack för orden, det hjälper jättemycket att höra att andra gjort samma eller liknande resor som jag gör nu, och jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta att se det här som min chans att komma vidare, hitta nytt och bli glad igen. för jag behöver det. många kramar!
it's gonna be fine: åh vad jag längtar efter det!
kännere verkligen igen mig i allting du skriver. önskar jag kunde sätta ord på det lika bra som du gör
- : det är hemskt att folk känner igen sig för jag önskar så att ingen ska behöva må så här, men ändå oändligt tacksamt att man inte är ensam, att människor gjort den här vandringen förr och blivit okej, eller kommer att bli okej. för så känns det när det gäller andra, även om det är orimligt svårt att se den framtiden för sig själv. den fina liksom. den som man glömt bort att finns, eller tror att man passerat.
Skicka en kommentar