vem finns där i nöd och lust?

häromnatten vaknade jag av att någon okänd eller några okända försiktigt öppnade min sovrumsdörr. jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. när jag reagerade och ropade sprang den eller de ut ur lägenheten och jag blev ensam kvar med panik och gråt och gud vet vad.

förutom att skrämma upp mig till den grad att jag var tvungen att kolla om någon befann sig i lägenheten en gång var tionde minut trots att jag barrikaderat ytterdörren med alla möbler som fanns att tillgå, fick hela situationen mig att tänka till.

jag kände mig så fruktansvärt otrygg! inte bara i mitt eget hem, utan också i mina sociala relationer, mitt nätverk. när det väl händer grejer som detta behöver man veta att folk finns där. att någon svarar i telefon om man så ringer mitt i natten. att någon kan tänka sig att komma över och lugna. mina föräldrar svarade i telefon dock och det var guld. pappa pratade mig igenom hela natten efter intrånget, då jag inte kunde sova och inte heller ha det helt tyst.

vännerna, de få, har också funnits där, även om vissa fanns där tidigt, och vissa tillkom lite för sent för att jag inte skulle hinna gråta över de stora hålen i skyddsnätet.

idag har det lappats och lagats dock, det där nätet, och kanske blir det helt.

kanske kommer det kännas helt snart.

för nu finns folk en taxiresa bort. nu sägs snälla ord om att om jag behöver det, så kommer dom. när som. och det värmer. det helar. det lagar.

men igår eftermiddag satt jag lik förbannat här och grät. ensam. visste inte vart jag skulle ta vägen. vågade inte gå utanför dörren. orkade inte lämna staden och resa till mamma. ville återerövra hemmet men ville inte vara själv. hade ingen att ringa som jag inte redan ringt.

sis kom sent på kvällen till min räddning, om än inte helt frivilligt, och jag kunde äntligen sova. till och med ganska lugnt.

även om de flesta visat sig vara stöd såhär i efterhand och även om jag idag upplevt sådan omtanke att jag blir varm i bröstet av att tänka på det, så finns det de som visat att här finns inget skyddsnät om du inte skriker att du behöver det, och de flesta som känner mig vet att skrika, det gör jag inte. exet till exempel, han vet det. han vet att jag inte skriker, och han har valt att inte erbjuda sig.

i och med det faktumet inser jag att jag förväntat mig något annat.

för när vi pratar i telefon idag när han kommit hem från utlandet (han ringde inte mig, jag ringde honom trots att han vet vad som hänt) tappar jag orden när jag angående intrånget får höra att "det kommer inte att hända igen" sagt med undertonen att håll inte på och skräm upp dig nu, det kommer ju inte hända igen sa jag ju, vilket för mig inte verkar det minsta lugnande.

jag tappar orden när jag hör att hans "ring om det är nåt" klart och tydligt betyder men helst inte för jag har annat för mig.

jag tappar orden när mina känslor känns förminskade, att han inte förstår, att han inte ser hur otrygg jag känner mig.

men folk har varit inne i mitt hem när jag sovit! folk har smygande öppnat min sovrumsdörr i hopp om att jag inte ska vakna. folk har tagit i mina saker. sådant känns! sådant känns i hela kroppen, hela själen, hela tanken - och jag, jag behöver höra att folk finns där. att jag, när jag är i nöd, prioriteras. att någon fångar upp mig och erbjuder mig stöd och tankar och fysisk närvaro, för jag har svårt att be om det själv. och när det inte erbjuds så gör det ont, och det rämnar föreställningen om han som alltid älskade, om han som alltid skulle finnas där, om han som var en vän. för jag känner inte det och det är inte det han signalerar. det jag faktiskt känner är att det där om att jag kan ringa om jag behöver det, är något som slängs ut för att det förväntas*. men jag ringer inte om det är något till någon som säger det till mig sådär, och det vet han. jag ringer inte, och jag kommer inte att ringa, och kanske är det okej, kanske måste det vara så. kanske måste jag sluta tro att han finns där, och kanske har jag ingen som helst rätt att vara besviken och arg och ledsen över att han inte gör det.

men jag trodde, det gjorde jag. jag trodde och förväntande mig och igår så längtade jag till och med, och det är därför som det är just det olagade hålet i skyddsnätet som gör som allra allra ondast.


*av dåligt samvete? kanske. för han har åkt hem till hon den nya och det förstår jag men det kommenterar varken han eller jag, vilket är lika bra då det inte har något med det hela att göra. egentligen.