babes! gullungar! finaste jävla bloggläsarna ever! att ni hejar på mig är så rart att mitt hjärta nästan spricker, och det betyder så fantastiskt mycket så ni anar inte. har sagt det förr, men menar det verkligen.
egentligen borde jag väl inte ropa hej alls än, att klara en kväll med hjärtat välbehållet betyder inte att jag kommer att klara alla kvällar, det vet jag. däremot kände jag hopp! för första gången på länge kände jag hopp, och det är värt sina serpentiner och sina hej-rop. jag kände äntligen hopp om att någonting förändrats, eller att någonting kommer att förändras. att jag kommer att kunna gå vidare, att jag kommer att bli glad och att jag kommer kunna se tillbaka på det där som var vi utan sorg som förlamar - och den känslan gjorde att jag igår kände mig upphetsad som ett barn på julafton (vilket tydligt kan skådas i de tre något flummiga inläggen här under).
jag vet inte hur jag ska hantera det är återfunna hoppet, hur jag ska spara känslan, om det ens går. kanske lägger den sig längst in bland tankarna och gör sig påmind när jag behöver det. kanske kan den stärka när jag återigen ramlar, för ramla har jag ju inte slutat göra, det vet jag det med. jag väljer att hoppas på det.
4 kommentarer:
Åh fina! Jag blir så glad av att läsa det där lilla, lilla ordet: hopp. Hopp är superviktigt! Att du har hittat det, om än bara en kväll än så länge, är jättestort! Har man inte haft det på länge är det värsta grejen att hitta det igen.
Och visst ramlar man igen. Men tro mig, på riktigt, när jag säger: fallet blir inte lika hårt nästa gång. För varje gång man hittar den känsla du hittade igår, reducerar man fallhöjden.
High five på det.
(2009!!)
Äh, skit i olyckan och njut av Lyckan! Lyckan! är det rätta ordet för 2009. Massor av kram på dig och hoppas att ni hade kul med era öl, utan mig (jag låg hemma och kollade på repriser av The Hills. Ni hade roligare).
Åå, fan vad glad jag blir när jag läser det här!
Och som It's gonna be fine skrev, man ramlar igen, men att veta att man tagit sig upp gör typ allt, för då kan man göra det igen och igen och igen..
Studsar in o för första gången o får läsa om någon som känner hopp. Va härligt, man kommer ju gå vidare o man kommer falla igen o vara tvungen att ta sig upp men förr eller senare så blir man inte förlamad varje gång någon nämner hans namn. Trevlig helg o lycka till!
Skicka en kommentar