på botten av ån

en av de värre grejerna är att jag känner mig så ensam i sorgen. den sorg vi båda haft förut har vi nog delat, men den här sorgen känns som min egen och den är så jävla stark och har sådan kraft att den slår mig totalt ur balans. jag tänkte att han alltid skulle finnas där och det var ju naivt och kanske även egoistiskt kan jag se så här i efterhand, men jag hade den känslan. vi skulle alltid finnas där för varandra. och oavsett vad, om han är nyintresserad eller till och med nykär, så trodde jag liksom att sorgen för det som varit skulle vara densamma för oss båda. den där framtiden som vi kanske inte alltid trott på, men som ändå funnits där som en hägring och ett kanske. men det känns som min sorg, och den är så stor. sorgen över de ofödda barnen, över framtida jobb, skedande, resor, åldrande och fucking jävla liv. allt är borta nu och det gör ont rakt igenom kroppen och jag orkar inte börja dagen med att gråta men det är vad jag gör nu och det är skit. och folk säger att jag kanske borde gå och prata med någon och de har säkert rätt men jag ger det lite tid först. fram till nyår? det är fyra veckor va, det kanske mildrar något. så här kan man ju bara inte ha det!