balansgång

han, det där exet, ringde föresten idag och jag hade bestämt för att inte svara på en vecka minst eftersom de flestas råd är att jag måste bryta. men så ringde det som sagt och jag satt där i skolans datasal med telefonen i handen och kunde liksom inte bestämma mig för svara eller inte svara. och det här är lite svårt att förklara, men just då, när jag ser hans namn blinka där på skärmen så känner jag med honom, tänker att det är synd om honom om han ringer och ringer och jag inte svarar, och trots att jag verkligen borde se till mig själv nu, och att jag i stundens hetta hett önskar att det ska smärta även hos honom, så klarar jag inte av att göra det själv. jag vill inte orsaka smärtan. så jag sitter alltså där med telefonen i handen och kan inte bestämma mig alls, och frågar maria om jag ska svara eller ej, och hon säger svara, och jag svarar tyst med ett hej. han frågar hur det är, och jag säger som det är att det är dåligt och att jag är ledsen. sen säger jag att jag inte tänkte svara, och han blir tyst och säger sedan att han är glad att jag gjorde det, och i samma stund känner jag att jag längre inte vet om jag är glad att jag gjorde det. han vill ses, och jag vet inte vad jag ska säga för det är som att två olika krafter slåss inuti mig och jag kan på riktigt inte avgöra vilken väg jag skall ta.