måndag eftermidag/kväll och jag sitter fortfarande på mitt rum. har duschat, men inte så mycket mer. helgerna är slitiga nuförtiden, har så varit hela hösten, och jag hinner aldrig sova. festar, jobbar, går på stan, hänger, går ut igen, är bakfull och sedan är det liksom måndag och jag har inte sovit ordentligt på två nätter och således helt död. självförvållat, men dock.
både fredag och lördag kväll slutade i ledsamheter, men däremellan hade jag det fint och jag har bland annat blivit totalt gladpepp över sarah med mauro på medis samt stått på reisen och allsångssjungit med i we are the world. det är sådant jag gör.
jag tror att jag har beslutat mig för att sluta skrikgråtbråka på götgatan. har gjort det nu, och det var inte min kopp kaffe helt enkelt. i själva bråkandet finns det alltid någonstans långt bak i huvudet en fantasi om att det ska lösa sig som på film. för visst kan man skrika, gråta och bråka helt passionerat, men när man demonstrativt knatar därifrån med klipperiklappklackarna och ba, rör mig inte!!, så ska den andre liksom springa efter, titta på en med kärleksögonen och säga att nej gå inte, gå inte ensam! men så blir det tydligen inte i verkligheten, i alla fall inte i min verklighet. där fortsätter man istället diskussionen i telefon, och säger saker man inte menar och gråter och skriker, och slutligen somnar man ifrån alltihopa med telefonluren mot örat, och med man menar jag såklart jag. dagen efter blir man uppringd tidigt av någon som är lättad över att man svarar eftersom man innan sömnen tydligen sagt att man aldrig mer ska göra det mer, svara alltså, och sedan träffas man och pratar lugnt och fint och då äntligen är det lite som på film. uppenbart är dock att skrikgråtbråk på götgatan ändå inte är värt den lilla sekvens film som det blev i slutändan, då det krävdes alldeles för mycket förnedringstårar och ensamvandring med en vante i fejan för att dölja mascararänderna för att få ihop den.
nåväl. utöver detta skulle jag beskriva min helg som händelserik och det är banne mig så mycket bättre än händelsefattig så jag är väl glad över det antar jag.
2 kommentarer:
Åh. Låter härligt på nåt sätt ändå. För jag blir aldrig uppringd dagen efter om skrikgråtbråkar. Avundas din helg. Min var tyst som i graven med självmordstankar. Det du!
lisa: du får gärna hänga med mig ut på dans och sedan gråtfest nästa gång du har en tyst som i graven-helg med självmordstankar, för jag vet av egen erfarenhet att vad som än händer av pissigheter, så är det allra värsta när inget alls händer.
Skicka en kommentar