om ingen jag kände läste det här skulle jag erkänna att jag kräktes ikväll. genom att sätta fingrarna i halsen. något som jag gör kanske en gång per år. varför kan man undra. jag vet inte. hade inte ätit ordentligt på hela dagen, mest skit. drack mig full. kom hem. gjorde i ordning lite mat. åt. mådde illa, vilket jag gör ibland, men istället för att bara gå och lägga mig och hoppas på bättre tider gick jag in på toaletten och stoppade fingrarna i halsen, något som jag inte alls är bra på. kräktes, men bara lite, och fick sedan anstränga mig å det yttersta för att kräkas mer och upp och ut med allting. efter det att kroppen sa stopp tände jag lampan och mötte mina alldeles rödsprängda ögon i spegeln. smink över hela fejan. tårar. snor. så jävla ohett och fruktansvärt och cp. varför gör jag såhär?
mår fortfarande illa, men kan inte kräkas mer.
att kräkas en gång per år ger inte det minsta resultat viktmässigt, så av den anledningen var det ju inte. och folk kanske gör så ibland, stoppar fingrarna i halsen liksom, när de mår illa. inte vet jag, det kanske inte är en sådan stor grej.
för mig känns det dock alltid som ett steg bakåt, och jag skäms. dubbelskäms. över ätandet, och över kräkandet. så mycket skäms jag att jag skriver det här inlägget för att inte publicera det, men publicerar ändå, för jag vet inte, jag kanske behöver se det svart på vitt.
6 kommentarer:
Jag förstår dig från början till slut.
KRAM till dig.
raring! det är lätt också att förstora upp. en vet att kräkas och äta och äta och må illa och vikt SKA kopplas samman, så en gör det i sitt huvud. kopplar ihop det alltså. om du gör så en gång per år kanske det bara var frukstration över illmåendet och en, kanske dålig men inte nödvändigtvis destruktiv, handling i all solitär ensamhet..? eller finns inget sånt? att du gråter jämt och åker känslomässig bergochdalbana typ varje dag skulle jag säga är mycket mycket värre. önskar så jag kunde säga nåt smart men det är ju sjukt svårt. du verkar så bra.
all värme iaf.
självdestruktionsberoenden kan sova rätt länge för att sedan yrvaket plötsligt vakna till.
read me: tack!
christina: tack för värmen! jag förstår vad du säger och hoppas att du har rätt, men det som isabelle nämner, det där om självdestruktionsberoendet som kan vakna till liv - det är det som skrämmer. för jag är som sagt ovanligt instabil just nu och är därför rädd för att jag ska släppa på tyglarna och låta forna destruktiva beteenden ta över, trots att jag verkligen verkligen verkligen vet bättre.
dessutom är ätande och kräkande för mig, som före detta ätstörd (LIGHT!), något oerhört skamfyllt. så gör man bara inte! det enda eftersträvansvärda är naturlig smalhet (i andras ögon alltså), har man behövt jobba för det så räknas det ej. därför kräks man i tysthet. genom att outa mitt kräkande hoppas jag dock hindra mig själv från att göra om det igen, då kräkssmalheten ALDRIG kan bli hett, i mina ögon.
isabell: exakt så. en av mina största rädslor.
sara,
jag tror jag förstår. jag körde på svältaihjälmig-stilen. oerhört skämmigt att inte kunna ta en kaka till kaffet och vara "den där tjejen". liksom. hur bra och smart man än är, vi har världen emot oss? jag tror inte att mina matnojor kommer att släppa taget om mig nånsin, men en lär sig tygla dem, på nåt sätt. som att leva med reumatism kanske. när mina vänner däremot slog på stora trumman för att jag inte ville ha middag en gång, långt senare, var det DE som skrämde upp mig. jag började tvivla på min friskhet, undrade om jag hade blivit galen och lät dem i princip omyndigförklara mig på stubben.
alltså det jag försöker säga på ett mycket omständigt sätt är att du kan lita på dig själv. den här bloggen om inte annat skvallrar om det. du försöker, trillar och försöker igen. DET är styrka. på vägen skäms en, kräks en, svär en och blöder en, men det är bara hur en reser sig efter varje gång som kommer att räknas. och du kanske inte ser det men du reser dig hela tiden.
åh, krama!
Skicka en kommentar