Efter jullovets härliga slappande så hade jag höga förväntningar på första helgen efter första arbetsveckan, men det gick såklart rakt åt pipsvängen. Med buller och bång. Tror vi slog rekord i bråkig helg? Alla över 2,5 år, barn som vuxna, var obstinata, irriterade och arga. Och ledsna. Föräldrarna dessutom allt för utmattade för att orka vara stora och vända situationen och bidrog därmed såklart till att sätta stämningen hos barnen. (Och barnen var väl troligtvis utmattade de med.) Nä fy fan. Det finns ju löjligt många konfliktytor när man som vi är fem personer i familjen och är man ej på topp själv kan det lätt bli helt övermäktigt. Vilket det blev nu. Jag och min man ägnade helgkvällarna åt att skämmas över att vi vuxna inte lyckats ta oss samman för att hjälpa familjen till bättre harmoni. Med all rätt. Får hjärtknip av alltihop. Stackars barn.
2 kommentarer:
Så jävla skönt att läsa om. Inte att ni hade en trökig helg, men att andra också inte alltid orkar vara den förstående, inkännande, lågaffektiva föräldern som det känns som ALLA andra är. Med vänlig hälsning, grät häromdagen pga otillräcklig, sur och grinig
Linn: Nä vi var verkligen SÄMST i helgen. Riktigt riktigt dåliga föräldrar. Motsatsen till lågaffektiva och inkännande. Usch. Skäms. Men idag en bättre dag, och det är väl så, att ibland är man värdelös (objektivt sett) och ibland är man grym och ibland är man grym men samtidigt ”så himla, himla dum” enligt någon unge. Men klapp på axeln till oss som kämpar på! Lätt är det ej alltid.
Skicka en kommentar