alla de nära fina ger mig tips och goda råd; "ställ dig utanför det där", "försök att bara tänka på dig", "men vad vill DU?", "om någon gör dig ledsen så är det ändå inte värt", "du har inte gjort något fel", "bara vänta ut det värsta så ska du se att det ordnar sig", "men alltså, det här var BRA, det behövdes för att livet liksom skulle fortsätta framåt", "du är bäst, männen är svin, skit i dom", "skönt på något vis att du äntligen blivit av med där trasslet, det var ändå inte bra för dig" och så vidare i all oändlighet.
jag lyssnar, tar in, anstränger mig för att känna det som sägs och försöker mota bort allt annat.
och ändå är jag en liten skit innerst inne. en liten skit som mår dåligt för att andra kanske mår dåligt och för att jag själv mår dåligt och för att jag uppenbarligen är svag svag svag som satt mig i denna ohållbara situation. jag är en liten skit eftersom jag tagit skit då jag faktiskt borde veta bättre. för ta ingen skit gastade grynet redan för flera år sedan och hon hade rätt och jag visste det då. men nu, flera år senare, verkar jag helt tappat greppet och fattningen. tar skit om och om igen och försöker vara rak men lyckas bara halvhjärtat och "ligga?"-sms:en är inte ens svåra att skicka längre, men "du gör mig ledsen" vågar jag knappt ens andas fram.
rakheten blir fel och halvdann och även om jo peppar och säger alla de där sakerna som jag borde ha sagt för länge sedan så är jag återigen en liten jävla skit som fattar i teorin men inte klarar av någonting i praktiken.
att lämna ut sig själv sådär, att ge någon annan makten, att våga erkänna att jag blir ledsen och osäker och lite rädd, att jag inte klarar av icke respektfullt beteende, att jag är värd bättre än så - det får jag bara inte ur mig. och den enda det straffar är mig själv.
4 kommentarer:
det är så svårt att bara få ur sig dom enklaste sakerna som man verkligen borde slänga ur sig och fanfan vad jag känner igen mig. det tog mig ett år att våga andas du gör mig ledsen men två år senare har jag fan inte kommit längre.
hur gör man?
du kommer klara av det också så småningom, och när du gör det kommer det kännas så jävla bra. promise.
den här killen du träffar/träffade, bor han i skrapan?
emma: gud om jag det visste! jag önskar på något vis att jag ska bli klokare av det här (eller med åren), men det vette fan alltså. trots insikt på insikt så förändras inte praktiken typ någonting. å vad hopplöst det känns!
pinsamt tyst: tack för pepp!
anonym: oj, märklig undran. killen jag träffar/träffade bor inte i skrapan. hur kommer det sig att du frågar?
Skicka en kommentar