arvet

hänger runt på nätet istället för att sova och fastnar framför bilder på min hembygd. den där hembygden som jag längtade bort ifrån större delen av tiden jag bodde där. den där hembygden som oftast gett mig ångest. den där hembygden som jag egentligen inte alls saknar.

men det är något med de fina stora skogarna, de mörka sjöarna och den hetsiga älven. det är något med de gamla husen, lugnet, de ståtliga tallarna och fjällen.

jag kan tydligt känna hur skogen låter när man kliver genom den, hur det knastrar och knakar under fötterna och hur bäckarna brusar.

och så helt plötsligt försvinner det där stabila och jag vill istället gråta lite över hur tiden går, och att den går, över barndom och minnen och över natur. över tiden som stod stilla i förråd och bodar där de gamla rostiga verktygen från förr hängde kvar, över lukten av nyhuggen ved, över faluröda stugor, över arvet och släkthistorien. över morfar och mormor och de innan dem. över mamma. över präglingen.