jag har ställt till det.
har ingen aning om hur mycket andra märker, men i mig är det ett sådant totalt kaos att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
som överlevnadsstrategi begränsar jag känsloutrymmet eftersom jag är osäker på om jag klarar av att hantera allt om jag skulle låta det komma fram, och när jag väl öppnar upp lite är det ångest, massa massa ångest uppblandat med pirr, spänning, tillfredsställelse - sedan skam och mer ångest. vågar inte tänka något mer. vågar inte känna. vågar inte minnas. vågar inte ta ansvar.
jag ska nu göra ett helhjärtat försök till att komma ur trasslet utan att göra mig själv galen.
ledorden är:
tystnad.
ignorering (inte av personer, utan av känslor).
distans.
tid.
(vad jag dock tillåter mig själv att tänka på:
den där blicken.)
3 kommentarer:
shit shit shit vad nyfiken jag blir på hur du har ställt till det. men distans och tid - jag tror definitivt att det är det rätta.
världen är så himla liten så jag vågar inte skriva mer detaljerat, även om jag skulle vilja, och egentligen behöver det! men jag satsar på tiden och distansen nu. det går ganska bra. släpper bara fram de pirriga minnena, och jobbar på att inte tänka ett endaste litet steg framåt. den dagen den sorgen. orka vara i framkant liksom. nej.
nejmen gud, det var verkligen ingen uppmaning att skriva mer detaljerat. förstår att du inte vågar skriva mer om det än såhär och det är med största sannolikhet djävligt smart.
Skicka en kommentar