under det senaste året har jag träffat en av mina gamla vänner två gånger.
back in the days var det vi som var närmast, hon var bästisen, den som jag ärade högst och älskade mest. aldrig hade jag väl för fem år sedan kunnat tänka mig att vår relation skulle sluta existera!
det är så märkligt att inse att vi faktiskt inte längre känner varandra, men det är där man hamnar när man inte klarar av att gå från närmast till bekant. det är betydligt enklare att hålla relationerna till gamla vännerna som aldrig var närmast på en vänskaplig och trivsam nivå, ja det känns till och med fint. att däremot ha någon närmast för att sedan hamna på en i jämförelse ganska ytlig nivå, det går bara inte. vi har inte hörts på snart ett år. vet inte när vi hade ett bra samtal senast och vet inte när jag sist verkligen kände den där vänskapen med henne.
och som jag gråtit över detta. inte det senaste året, men innan dess. så besviken jag varit, så ledsen, så bedrövad, så ofta sentimental och ibland arg.
men man kan inte vara i relationer när det endast är man själv som bryr sig, och man kan inte vara i relationer när tilliten bara går åt ett håll.
jag tänker att jag borde vara glad som kom ut på andra sidan, och att det går bra ändå. det går bra utan gamla bästisen, man överlever och till slut märker man att överlevandet istället blivit ett vanligt levande. man märker att man inte längre tänker på den andra, att man inte längre kommer ihåg vad det var som var så fint, vad det var man delade och att man faktiskt älskade.
jag har passerat den gränsen och jag minns inte vad vi hade längre, bara att vi hade. ibland, som nu, tillåter jag mig att vara sentimental, men jag känner det inte längre. jag känner det inte, jag bara tänker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar