tänk om jag mitt i det värsta ångestandet förra veckan, när hjärtat värkte, hjärnan gick på högvarv och det kändes som jag inte längre kunde andas, kunde ha hintat till mig själv från framtiden att du det ordnar sig. för ordnat sig har det nästan gjort, och grunden i detta är ovetskap.
när ska man lära sig att män faktiskt inte pratar särskilt mycket med varandra? utöver musik, klubbar, fotboll och tv-spel då. oftast hatar jag detta men just nu älskar jag.
när ångestklumpen löstes upp blev det bara lugn kvar. de trassligaste bitarna jag gått och burit på ett år minskade i omfång och nu är det enklare att vara, att andas, att tänka. jag kan inte längre skilja på "att stänga av" (som jag så ofta använt mig av förr) och att faktiskt komma till ro men just nu är jag lugnare än vad jag varit på månader. så lugn att uppsatsen som ska in på måndag inte blir skriven, inte än åtminstone. men saker fixar sig och snart ska jag känna igen.
3 kommentarer:
jag har min uppsatsinlämning i dagarna och jag gör inte heller något. saker fixar sig.
Jag känner igen mig till 100%. Det är fan vad man kan stissa upp sig och må dåligt - man kan ju inte sluta tänka på det där som har hänt och man tror att alla andra i hela världen gör likadant. Tyvärr är man ju inte "centre of attention" för alla hela tiden... ;) Men det är så underbart när den där ångesten släpper och knuten i magen försvinner. När lugnet infinner sig och man sakta men säkert blir sig själv igen. Hoppas du får stannar i den känslan nu! :)
ni är rara!
Skicka en kommentar