Vi började helgen med att konstatera att den här ledsenheten som vi båda känner inte ger oss någon vila, att insikten om döden och dens absoluta oåterkallelighet hela tiden kommer ifatt och skickar skuggor över allt. Efter det sorgliga konstaterandet började det ena barnet kräkas och sedan det andra och sen dess har vi haft så mycket att tvätta och torka och trösta och rengöra att vi inte hunnit med att ta in någon annan känsla alls.
2 kommentarer:
Det är inte samma, men jag tog farväl av en vuxen i helgen. Min väns man, mitt i livet med barn. Vi visste att det var oåterkalleligt och även om det efter en tids väldigt svår sjukdom också var en befrielse så är det just som du beskriver. En tyngd, skuggor och något som inte låter en vila, trots den trötthet som också väller in av anspänningen.
M: Fattar verkligen det. Och att det finns en extra dimension, som du säger, av anspänningen när man gått och väntat på den yttersta slutgiltigheten en period. Så svårt både innan och efter. Sorg är… mycket. Och tar mycket plats – ibland synligt, ibland bara som ett tunt filter. Ta hand om dig! ❤️
Skicka en kommentar