En gång i månaden var min ansats att skriva, men det tycks eventuellt bli något mer sällan. Men här är jag nu igen! Rapport från verkligheten. Hittade ett inlägg jag skrivit i september men som låg kvar som utkast, så publicerar det med.
Det bra med att skriva en gång i månaden är att man kan följa sin egen ångestutveckling. Det som oroade mig i augusti och september är faktiskt inte längre någon oro? Så skönt! Med det sagt, har man ingen ångest så skaffar man sig hehe…
Några goda anledningar till ångest just nu, utan inbördes ordning (för uppföljning om en månad):
• En liten, liten bit av min ena tuggtand ramlade ut(!) för någon vecka sedan och det visade sig hos tandläkaren att jag hade ett hål (mitt första!) som nu måste rotfyllas(!)! Hjälp! (Har sluppit smärta dock, så glaset är kanske halvfullt?)
• Vi tjafsar och bråkar för mycket, jag och min man, om absoluta skitsaker. Vi är ej ett bra team under stress, och denna höst har det varit lite för mycket för oss båda. Vi blir visserligen sams snabbt, men så värdelöst att ha såhär låg stresströskel i relationen, och SÅ värdelöst när det går ut över barnen. Usch, ångest är det.
• Jag har slutat promenera. Det är så mycket exakt hela tiden att jag återigen har prioriterat bort mig själv. Jobbar, tar hand om barn och all annan tid (vilket ej är särskilt mycket tid) vill jag antingen fixa något med huset (måla, köpa, skruva upp, planera, bygga ihop) eller bara vila.
• Jag har varit sjuk eller lätt sjuk sen flytten. :(
Och så tacksamheten:
• Huset visade sig vara en dröm och vi är så oerhört glada i det! I en månad har vi bott här nu och varje dag vaknar jag lycklig över att vi får få bo här. Tänk va? Så bra det blev!
• Alla barnens förflyttningar har gått kanon och för dem är den nya vardagen trygg och på plats. Praise be.
• Vi har börjat se en förändring hos vår lilla fire cracker till mellanunge och det tycks som att hon eventuellt är på väg ut ur en så kallad utvecklingsfas som varat i… sex år hehe? Gläds mycket åt detta, för hennes skull, och för vår skull. Denna utveckling har dock medfört lite nytt utrymme för vår fyraåring att få vara lite mer obstinat, såsom fyraåringar behöver få vara, och även om det kräver lite mer av oss är det säkerligen av godo men lite förändrad balans i familjen.
Övergripande bedömning: Lägesbild okej, finns saker att arbeta på, absolut, men också förutsättningar för positiv utveckling på sikt. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar