Var på besök på den förskola vi fått plats på till min unge, och alltså, magkänslan skrek NEJ! Verkligen nej. Fick rixpanik. Känner alla så? Jag blev så ledsen att jag nästan grät. Så oinspirerande, sliten, fattig miljö. Det var så tomt, ingenting på väggarna, nästan inga leksaker, inga instrument vad jag såg till och riktigt slitna möbler. Ingen känsla, inget mys.
Ingen värme. Avdelningen bestod av ett stort rum (vi pratar baracker här), där ena väggen var köksdel. Där skulle barnen leka, äta, mysa, ja liksom vara. Ett vilorum (där det kändes som att barnen enbart var på vilan?) och ett pyttelitet rum där det kanske fick plats kanske sex barn runt ett bord. I det rummet åt vissa barn, men det var egentligen tänkt som där en ska måla osv. En toalett i hallen där alla barn (14+14) byttes blöja på och där det också fanns en sådan där barntoalett. Var tvättar barnen händerna? Kan de ha vattenlek? Orkade inte ens ställa de mest elementära frågor för fick tunnelseende och ville bara därifrån. Ny personal sen augusti. Inget på schemat i hallen. Ingen kock. Har ju sett bilder på Insta från Schmarros förskolas veckomeny och alltså, det finns liksom inga likheter ALLS mellan Ivans förskola och den här. Känner mig så jävla jävla ledsen över detta. VILL INTE ATT MITT BARN SKA GÅ DÄR.
Jag förstår ju att min standard på fräschhet o.s.v. antagligen ej kan uppfyllas på en förskola, men är det verkligen såhär det ska vara? Jag har ju besökt några förskolor i mina dagar (nu var det i och för sig säkert fem år sedan sist), men jag minns det inte alls såhär? Jag var så himla pepp också, hade sett fram emot den pedagogiska verksamheten, tänkt att det blir kul för mitt barn. Nu kändes det bara som förvaring. Alla barnen var ute och lekte och kanske hade det känts annorlunda om jag hade sett hur de hade det när alla var inne, men jag vet inte jag. Har så mycket ångest att jag knappt står ut. Fan. Tänk om min unge ska valla omkring där på gården alldeles ensam? Tänk om hans glada, spralliga, nyfikna lilla själ blir kuvad av detta?
Vi budar lite på en ny bostad där ägarna vill ha snabb inflyttning. Får vi det går flyttlasset om en inte allt för lång framtid, och då får vi vara hemma med lilltussen ett par månader till. Det skulle ju lösa problemet. Men får vi det inte, vad gör vi då? Hur länge ska en vänta på andra platser? Ringa runt till privata förskolor? Hur gör folk?
Ni med barn, hur kändes det för er med er förskola? Är det någon som bytt? Är det någon som fick ett första dåligt intryck men där det sedan vänt? Hjälp en desperat här please!
8 kommentarer:
Låt oss chatta lite sen. /C
Det låter jättedeppigt på din beskrivning. Men vill också säga att Carros förskola är extremt ovanlig. Alltså kanske inte i innerstan osv men känner ingen annan som har en lika bra förskola.
Omg, hjälp. Ska just börja kolla upp förskolor har vi tänkt, blir livrädd nu. Det är ju inte som att man kan tänka sig att settle med second best i detta fall direkt.
Vi hatade Fimpens första förskola. Det var en som vi inte hade valt, den låg långt bort, personalen byttes ut hela tiden och det fanns liksom ingen röd tråd. Gud vad hemskt det var de månader han gick där. Efter varje lämning stod jag och grät i buskarna och undrade vad vi höll på med. Sen fick han plats på det stället vi ville ha och livet blev så himla mycket bättre.
Och nu har han en förskola som inte är en Stockholmsförskola (sorry, men det är skillnad) och jag tittar tillbaka på den förskolan som vi såg som himmelen och ser brister, men DÅ var den himmelriket!
Mitt råd: följ din magkänsla! Våga göra det. Vill du bolla eller har frågor så skriv till mig på Facebookchatten (amen messenger heter det väl?).
Kram och lycka till!
Hur ser kön ut, skulle ni kunna ha på den här förskolan en stund i väntan på en annan plats? Vi hade ju en helt nybyggd förskola, superstor och bara ny personal. Kändes som ett lotteri. Vi insåg att vi skulle få våra val högre upp under hösten/vintern, vilket kändes som en bra trygghet ifall vi skulle vantrivas på första förskolan.
Ååååå, det där är det värsta som finns. Var tvungen att sätta min yngsta unge på ett sånt där ställe pga fick ej tag på nån annan. Ständigt personalombyte, alla led, personalen, ungarna, föräldrarna. Lokalen var värdelös, vuxentoaletter, vuxenhandfat, trångt, trist. Sen fick vi honom på en kommunal förskola och ALLT var 100%. Skitmysigt, personal som jobbat där i evigheter, tryggt, proffsigt, bästa lokalerna med stor gympasal t o m. Min erfarenhet baserat på två ungar är att kommunala förskolor vinner med 10-0 över de privata. Men det är bara min erfarenhet.
Lycka till med allt. Och kom ihåg att det går att byta! Vet att det inte är optimalt att slita upp ungen men min sken upp och blev en helt ny gladare unge så fort han kom till nya stället så ibland är det värt!
Kram
Vår är superbra och de flesta jag känner verkar nöjda med sina så tror du ska leta vidare. Vi läste på och gick på öppet hus till typ 7 innan vi valde så vi visste ju hur det var innan vi ställde oss i kö. Vi kollade bara kommunala med eget kök och egen gård. Kolla upp vart ni faktiskt vill ha barnet och sätt ont kö, man kan ringa och höra också. Hoppas ni hittar något bra!
När vi först kollade runt kändes alla förskolor vi besökte sådär slitna och lite kala. Den som ligger närmast oss gav mig rysningar av obehag varje gång jag passerade. Jag säger inte att det var en rimlig reaktion, men det kändes som att vi inte ville lämna vårt lilla, lilla barn där. Vi anlitade en privat dagbarnvårdare istället i ca ett år men stod kvar i kön till ett personalkooperativ som vi blivit tipsade om (av "ett mercyfuck i svensonville"-Anna). Det positiva med dagbarnvårdare var liten barngrupp (5 st) och att vi alltid visste vem som hade hand om vårt barn, det negativa var att vi blev rätt utelämnade till denna människa och det visade sig att vi hade rätt olika värderingar. När vi blev erbjudna plats på drömstället tog vi det direkt och även om det var en rätt stor omställning för barnet som belv storebror i samma veva så var det så värt det. Vår förskola är toppen, pedagogerna är så proffsiga men samtidigt väldigt personliga och lyckas alltid förmedla trygghet och omsorg. Med facit i hand blev det så himla bra. Jag tror på magkänsla. Men det är såklart svårt att veta vad som är vanlig separationsångest och verklig känsla för förskolan. Därför tror jag också på att kolla in föräldraenkäter och höra sig för med andra föräldrar om man har möjlighet att välja. Och det går ju (oftast) att byta om en inte är nöjd.
Skicka en kommentar