Sotis

Igår hade min man ett jobbevent på eftermiddagen där de bjudit in gäster/kunder och skulle hålla presentationer och mingla etc. Enligt honom själv skulle han komma hem tidigt (ja från början pratades det om klockan sju!), men vid nio fick jag ett sms om att han skulle dra snart men att hans batterier höll på att dö på mobben så vi kanske inte skulle höras med. Typ tjugo i elva var han fortfarande inte hemma och min hjärna gick i spinn. Var tvungen att ringa innan jag gick och la  mig och då svarade en peppig röst med fest i bakgrunden ("åker om typ 40 minuter baby!"). I vanliga fall skulle väl det vara kul och så, men alltså min (preggo?-)hjärna gick totalt i spinn. Jag som i princip aldrig är svartsjuk fick rixångest. Såg framför mig hur han stod och var full och charmig och hånglade på toaletten med någon himla arkitekt och gud och hans moster, medan jag själv låg här i vårt hus helt preggo utan varken fest eller hångelchanser. GUD VAD OHÄRLIGT DET VAR. Fällde till och med en tår där innan sömn. Idag känns allt bra igen, men alltså livet, vad skört det är. Vad lite det krävs för att allt ska bli ruckat, förstört.