Hej Linn och Emma Esteban!

Jag fick följande kommentarer från Linn och Emma Esteban:

"Som ej förälder måste jag bara säga att jag är så glad för att du skriver om det här för det känns som att det enda jag hör är hur lite man får sova, hur jobbigt det är, hur mycket man måste städa, hur mycket man bråkar, ja du fattar. Det här gör mig rätt så sugen på att försöka få till en bebis. Så tack!"

"Jag säger som Linn. När man själv inte har barn är det lätt att bli LIVRÄDD att hela tiden bara höra den sidan som är jobbig. Så det var en ren fröjd för bebisskaffarhjärtat att läsa detta. Tack! Och så himla fint att det varit så fint för dig! ❤️️"

Här kommer lite mer info om hur det också kan vara när en har barn. Vi får sova! Sedan hans fyramånadersdag har han sovit från sju på kvällen då han somnar som en stock, till ungefär fem på morgonen. Ibland vaknar han redan halv fem, ibland inte förrän sex. Då flyttas han över till vår säng från spjälsängen, får ren blöja, mat (ammas) och så somnar vi om. Min man går till jobbet rätt tidigt men jag och ungen kliver oftast inte upp förrän åtta (även om vi kanske vaknar sju). Jag går och lägger mig senast klockan elva varje kväll och är med andra ord rätt utsövd. För ett par helger sedan försökte vi dagsova för det har en ju hört att en ska sova när bebisen sover. Efteråt mådde vi som... as? Jo, för vi hade typ översovit, d.v.s. sovit för mycket på ett dygn. Så kan det också vara.

Vi, jag och min man alltså, får tid tillsammans! Eftersom ungen är kvällstrött har vi alltid 3-4 timmar på kvällen att bara götta på med serier och vin om vi känner för det.

Vi bråkar inte om städning. Vi gillar ungefär samma nivå på det hela och min man har sedan graviditeten fått ta huvudansvaret för det praktiska utförandet. Varje kväll dammsugs hela lägenheten vilket vi båda tycker behövs då vår unge är överallt hela tiden (detta innebär alltså att vi inte göttar serier och vin hela kvällarna utan även lägger lite tid på städ och plock vilket vi tycker är rimligt).

Bråkar gör vi dock, men det gjorde vi innan barn också. Oftast handlar det projektledningsansvaret som ligger på mig (otippat), där det naturligtvis inte hör hemma. Fast egentligen bråkar vi inte om just det då min man håller med om att vår uppdelning är fucked up. Snarare är det så att han inte tänker på det och jag blir sur och arg över att han inte gör det. Envägsbråk kan en kalla det. Att han inte tänker på det förrän jag påpekar det är naturligtvis en stor jävla tagg, men den fanns där innan barn. Jag gillar inte mig själv när jag är en sådan som har kontroll på ALLT, jag gillar inte att han inte har det. Och samma sak för honom såklart: han gillar inte sig själv när han är så clueless som han är i perioder, och han gillar inte att jag ska behöva fylla hjärnan med all info om hem och familj och barn etc. medan han kan tänka på rymden (true story). Och ÄNDÅ har vi det så! Bu. Men vi jobbar på det.

Vi är inget bra team under stress men för att förebygga detta är vi oftast rätt så planerade. Jag älskar att ligga steget före, min man har lärt sig att älska konsekvensen av att ligga steget före och försöker därför anamma denna livsstil.

Vad som faktiskt blivit lidande med barn är sexlivet hehehehe. Spontaniteten (och kanske orken till spontanitet) tycker jag är rätt så himla väck, och ja, vi ligger inte lika ofta nu (inte ens i närheten insert ledsen smiley) som innan barn. Men annars har denna unge gjort oss sjukt sammansvetsade. Det var extremt härligt att få barn, det tycker vi båda. Jag vet inte hur vanligt det är att må på det ena sättet eller att må på det andra, men såhär kan det också vara. Det känns viktigt på något sätt att belysa det, särskilt för dem som går med barnlängtan i bröstet och blir lite skrämda av andras historier och erfarenheter. Att ha barn kan vara vakna en gång i timmen i ett år. Att ha barn kan vara sova hela natten. Allt ryms! Hur ni får det är ju helt ovisst, så även för mig med ett eventuellt andra, tredje, fjärde barn. Men det kan vara lätt! Lite hoppingivande ändå.

Sen tycker jag att om det är just såhär liksom enkelt så känner en sig rätt så himla utanför i de flesta föräldrasammanhang där en bondar genom att berätta om hur lite en sover, hur ont en har i the wonerlife, hur jobbigt ens unge haft det när tänderna börjat växa eller hur svårt det är att få barnet att äta. Och det är lätt att då känna sig falsk, som att en inte delar med sig av det smutsiga och istället försöker hålla uppe en fasad. Men alltså jag älskar ju svärta! Älskar att komma nära genom att dela med mig av mina otillräckligheter, dråpligheter och ångestområden. Men just i föräldraskapet (hittills mind you, han är ju bara sju månader!) har det än så länge varit lite torrt på det området. EXCEPT: Jag tappade mobilen i huvudet på min unge en gång när han sov och jag surfade. Jag nästan kvävde honom för ett par månader sedan när jag matade honom med apelsin (ÅNGESTÅNGESTÅNGEST). Jag hade sjukt ont i ryggen i sisådär fem veckor efter förlossning och tyckte det var jobbigt att gå sträckor längre än 1,5 km. I början var jag övertygad om att jag inte skulle amma längre än max en månad eftersom jag tyckte att det var rätt jobbigt (men se, jag ammar fortfarande (men inte för att det är så himla mysigt och härligt, det är det inte för mig, men jag tycker nu att det är väldigt praktiskt)). Min mage ser INTE ut som förut och jag var visst inte en sådan som blev mager/smal/smidig av att amma (det kunde en ju räknat ut på förhand...). När min unge var tre månader-ish började han sova dåligt och fick under en period flytta tillbaka till vår säng där han ammades ofta. Jag låter min unge leka med plastgrejer och jag surfar en hel del på mobben även när han är med. Jag fick tillbaka mensen och tappade massa hår runt tre månader efter förlossning. Efter det att jag och min man pratat om tremånadersvaccinet googlade jag "reaktioner efter tremånadervaccin". Min man googlade "hur är det att bo i Botswana?"(?!?!?!!!!!) vilket (tyvärr) säger rätt mycket om vem som har det huvudsakliga ansvaret för all information gällande barnet (gruff).  Och SOM jag drar dessa historier på BVC och föräldraträffar och gud vet var. Allt för att liksom också bjussa och känna mig nära andra. Plader plader bla bla bla.

Nåväl. Hoppas allt blir som ni önskar! Hjärta hjärta!