Skiftet

I detta nu håller mitt kid på att skolas in på sin förskola, medan jag samtidigt sitter här på min kontorsstol och redigerar någon webbsida och har NOLL koll på vad som händer och hur personalen är och vad som äts och så vidare in i oändligheten. Det är rätt märkligt. Än så länge är min man med, men på måndag är det meningen att vi ska släppa sargen och liksom lämna honom där, och sedan leva vidare utan att ha minsta aning om hur han har det på dagarna. WHAT?!

Eller jo, min man kommer fortfarande att ha lite lite koll eftersom han lämnar och hämtar (han ska jobba deltid i vår), men för mig kommer det att vara vakuum. Jag brottas med hur jag ska hantera det här, kontrollfreak som jag är. I min vardag blir det typ ingen skillnad (eller?). Jag kommer att vinka hej då till lillen hemma innan jag går till jobb, och han kommer vara hemma igen när jag väl ramlar hem från jobbet vid femsnåret. Så jag skulle kunna leva i en fantasivärld om att allt är precis som vanligt om jag vill, utan att någonsin ta in förskoleverkligheten (minus all VAB som alla pratar om*). På ett sätt, ett säkert helt orimligt sätt, känns det enklast att göra så. Lillen börjar föris och jag lever på i den medvetna villfarelsen om att han är hemma med sin pappa. Tanken lugnar ju en person som jag, som antingen vill ha full kontroll, eller ingen kontroll alls. Men om det är rätt? Nej det är nog inte det.

Igår låg det en lapp om luciafirande på köksbordet. Så var en där. Vad fort det gick.





*Mitt barn har alltså varit sjuk EN gång (tredagarsfeber) hittills i sitt sextonmånadersliv. NO JINX!!!!