När ingenting gnager

Jag har tappat orden. Tänker att jag saknar bloggy men hittar liksom inget sätt att kanalisera på. Ensamheten har varit en starkt bidragande faktor till skrivlusten inser jag nu i efterhand. Sen han kom in i bilden har det blivit enklare att hantera alltet. Inget runt omkring tar hårt på samma vis som förr; ledsenhet, otrygghet, känslor av utanförskap och bortprioriterinar känns fortfarande, men inte lika mycket. Vår relation är hittills dessutom mest icke-frustration och allt går förvånansvärt smooth och smärtfritt. Hittills, som sagt. But this too shall pass.