Det här längtet som plötsligt finns där hela tiden när man väl blir betuttad i någon, det är näst intill ohanterligt. Jag längtar verkligen efter honom. Så att jag nästan inte törs erkänna det, så mycket längtar jag. Jobbar aktivt med distraktioner för att slussa tanken bort från det som oftast leder till larviga fånleenden, men som också är orsak till känslan av svält när något gör att en träff skjuts upp en (!) dag. Mobiliserar kraften i ett rungande kom igen nu för tusan, tänk på något annat, vad som helst, bara annat, you can do it, heja heja, GO och så vidare.
Dock. Så fort jag slappnar av går det ändå åt pipsvängen. Tanken bubblar iväg, känslan lika så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar