Jag är såklart inte mer än människa. Inte han heller. Igår blev jag på sådär hutlöst ledset humör och kunde inte formulera mig alls. Han fick gå undrande kring vad som egentligen blev fel och vad som låg på hans ansvar, medan jag hade fullt upp med att tyst hantera klumpen i magen. Jag har så lätt att distansera mig, smita undan för att slicka mina sår ifred. Det är så jag brukar göra, alltid har gjort, men jag försöker göra annorlunda nu.
Det var ett aktivt beslut att krypa intill, så att han fick krama, klappa över kinden, håret, viska vänligheter. Och se, det hjälpte. Jag kunde fysiskt känna när ledsenheten krympte ihop och näst intill försvann, hur hårdheten blev mjukhet och jag fick tillbaka lusten att krama, smeka, pussa, tycka om.
Vilken jävla resa det är när man gillar. Hur liten man blir, hur stort alltet är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar