det där om exet. igen.

så vad hände då för en och en halv vecka sedan när vi skulle gå ut ihop, han och jag, för första gången på tre månader? gå ut ihop för första gången sen jag klottrat hatar dig med massa utropstecken bakom på hans väggar, hans lakan och i hans garderob, och att vi därefter haft sex och sex och mera sex hela natten. gå ut ihop för första gången sen han fyllde trettio, vägrade att fira det på något sätt ihop med mig utan istället gick och skaffade ny tjej som han så fint presenterade för familjen på självaste födelsedagen. gå ut ihop för första gången sen han var singel och jag var singel och jag bröt ihop varje dag för att jag visste att han träffade någon annan.

jo, han kom till mig för förhäng, först av alla var han på plats. och vi pratade och skrattade och allting kändes ganska så konstigt men samtidigt så fruktansvärt normalt. när fler gäster droppade in kände jag på riktigt att allt var som vanligt. det var tryggt att ha honom där, att se honom i ögonvrån och veta att han skulle backa upp mig i samtalen om jag behövde det.

och så gick vi till debban, och jag hade min arm under hans och vi var precis som vanligt och på spelningen ville han att jag skulle stå nära, men det vill han ju alltid så heller inget konstigt med det. vin sköljdes ner med öl och vi stod ute och rökte och pratade om oss men bara fint, och vi blev fulla och fullare och dansade lite och hängde runt och halv ett så går han bara.

han bara går!

hux flux.

han går.

och det var ju precis det där han inte skulle göra! han skulle inte bara dra. vi skulle vara ute ihop, hela kvällen. jag skulle få känna mig trygg i att han var ute med mig och att han inte tänkte fly när läget inte längre passade honom, inte dra till henne när jag inte längre dög. jag skulle inte behöva gråta över honom.

och jag skickar sms:

"allvarligt, var det inte det här du INTE skulle göra?!"

följt av:

"klockan är inte ens ett än"

följt av:

"och nu förstör du allt"

följt av:

"jag hatar dig".

och han sms:ar tillbaka:

"okej"

sen ringer jag upp honom och vi bråkar och jag fäller en tår trots att jag aldrig mer skulle gråta på debaser över honom, och sedan lägger vi på och jag kryper upp i vänfamnarna som tröstar och säger skit i honom och sen dansar jag mig galen och går hem och ligger med han som är fel bara för att jag måste få tröst i något (vilket är en historia i sig).

dagen efter ringer jag honom, men han är hos henne och lovar ringa lite senare. vilket han gör. jag hör hur han tar sats och så kommer förklaringen om att han tycker om mig väldigt mycket och när han är med mig och har druckit alkohol så vill han vara med mig, kyssa mig, krama mig, vara nära, och det går inte nu och han får sjuk ångest av alltihopa och vet inte vart han skall ta vägen och därför var han tvungen att dra därifrån, och därför kan vi inte vara fulla ihop, och därför kan vi inte ses på det viset.

och jag ba, jaha.

sen på kvällen sitter jag ensam och förfestar i mitt hus för alla andra är upptagna och kan bara mötas upp senare, och han är i mitt hus han med, några våningar ner, och festar, men jag får inte komma eftersom han inte kan vara med mig när han druckit, säger han. och jag frågar om nya tjejen skall vara där, och han säger nej, men håller fast vid att vi inte kan ses. så jag sitter själv, och han är några våningar ner bland folk.

och så åker han bort i en vecka och kommer hem i söndags, och ringer mig idag. vi pratar strunt och jag sätter mig planlöst framför facebook när vi pratar och börjar bläddra i ett fotoalbum hans bror lagt upp från fest här i mitt hus från veckan innan och hoppsan, där är ju du! säger jag till exet. och vi fortsätter prata om något annat, och jag bläddrar vidare och helt plötsligt är han med på bild igen, med tungan i nya tjejens mun, och hennes tunga i hans mun och jag ba, och där är du med henne, och ni hånglar. och han ba, va? och jag ba, eh, ja. och han ba *tyst*, och jag ba, *tyst*. sen skrattar jag rakt ut i luften för jag vet inte vad jag ska ta mig till, känner att någon när som helst kan hoppa ut ur garderoben och ba, got you! för såhär kan det ju inte bara va! jag känner ingen mer än honom som fastnar på hångelbilder! och hans bror har dessutom lagt upp den på face! trots att han och jag är vänner där och att han måste anat att jag skulle se den! trots att han har sett mig gråta över exet!

allt är så himla mysigt.

not.

så vi lägger på, jag och exet.

en kvart senare stöter vi ihop utanför mitt hus och pratar lite om bilden och jag ba, det här är ju helt sjukt, att sådana här grejer bara händer om och om och om igen. men det som inte dödar härdar. och han ba, gör det? och jag ba, om! hade det här varit för fyra månader sedan hade jag inte kunnat ta mig upp ur sängen på flera dagar. nu kan jag det.

och så skiljs vi åt och jag vette fan varför vi har en relation överhuvudtaget. jag fattar faktiskt verkligen inte. på riktigt. och även om jag vill kolla sneakers med honom på fredag, för det vill jag, så är det nog antagligen inte värt det.

nu är jag för trött för att utveckla alltihopa eller att ens läsa igenom, men jag lär väl återkomma i saken, för jag gör ju oftast det. människor tycks liksom aldrig försvinna ur mitt liv, utan finns istället kvar som kliande myggbett, skavande skavsår och ständiga förnedringar.

vinnarlivet.