allvar: om anonymitet

ångestdag här.

träffade upp exet som berättade att vänner till honom (hej hej) som läst min blogg har listat ut vem jag är och frågat om han läser den.

the panic.

ni anar inte.

först ville jag gråta lite, ja det vill jag nästan fortfarande. det känns verkligen som att bli påkommen med brallorna nere. han vet ju självklart om att jag har en blogg (inte adress eller något sådant), men vet också att jag inte vill att han ska läsa. detta har han hittills respekterat, och jag hoppas och tror att han kommer att fortsätta göra detta. han säger det till mig.

men såhär är det vänner, bekanta, läsare, och ovänner. ni som vet vem jag är away from keyboard, ni som vet hur jag ser ut, vad jag gör, vem jag varit ihop med och så vidare - snälla snälla snälla prata inte om min blogg i samband med att ni pratar om mig! fine, prata om mig, och prata om bloggen men INTE ihop. det är nödvändigt för att jag ska kunna fortsätta ha en blogg som den här, och jag vill gärna ha den kvar.

jag älskar min blogg och jag älskar den funktion den fyller som ångestkanal. jag skriver av mig här. jag vräker ur mig känslor och tankar och lustar och banaliteter precis som det känns när det poppar upp. det jag skriver är självklart min version av saker, det är mina känslor och mina tankar och mitt perspektiv och kanske lämnar jag ut andra, men mest av allt lämnar jag ut mig själv.

jag litar på er. hittills har bloggen gett mig överväldigande positiva erfarenheter, men nu har jag ångest och bloggen skall inte ge mig magont. jag vill inte stänga ner, byta adress eller sätta lösenord. jag vill behålla öppenheten och jag vill fortsätta kunna skriva det jag vill skriva om. det som jag är i behov av att skriva om. det som behöver komma ut. men för att det skall kunna fungera så måste detta respekteras. jag menar inte att vara hård i tonen, inte alls. däremot så ber jag er ödmjukt att snälla snälla, låt mig ha kvar min blogg. anonym.