Publicerat 2016-10-31
Jodå, är mitt i ännu en graviditetsvecka. I söndags unnade jag mig egentid på MOS och alltså, kanske mina bästa timmar på jag vet inte hur länge! Gick i butiker och shoppade lite utan tidspress eller barn eller man. Det var så ljuvligt så jag knappt vet när jag hade det så ljuvligt senast. Köpte mina första preggobrallor (ett par dressade, ankelkorta ej urtighta, och ett par utsvängda men tighta) och kände mig helt orimligt nöjd! Behöver nya trosor också, för om jag förra graviditeten endast gick omkring i minimala låga spetstrosor, så har det runnit lite vatten under broarna sen dess om en säger. Mvh team hög midja. Särskilt nu med den där mudden är det skönt att ha något som liksom går upp en bit och ej ramlar ner under magen och skapar en ful skarv bla bla bla bla. ANYWAY. Det jag vill komma till är att jag nu, i och med mina nya brallor, liksom tycker det känns lite kul med preggostilen och magen och allt sådant. Och det är ju ett lyft i denna graviditet som hittills bestått av evig tröttma och noll glädje. Har berättat för fler personer nu, och tänker att märker de det på jobbet så gör de det. Orkar ej bry mig. Är förresten arbetslös från 1 januari!!!! KUL. Har ju kämpat på med olika kontrakt hos myndigheten där jag arbetar sedan 2013, men någon tillsvidareanställning blir det tydligen ändå inte. Aja, livet går vidare. Först en föräldraledighet på det. Märker när jag skriver det att jag ännu inte greppat att sannolikheten är rätt stor för att det faktiskt ska komma en bebis om ett halvår. Tänker på dom som avslöjar på insta och bloggar i vecka 12 och ba, kolla xx ska bli storasyskon! Och själv ba, tiger som muren helst hur länge som helst. Vad är det för fel på mig?
Min mamma ringde i helgen och berättade att hon köpt "hemmastickade" raggsockor åt H och åt bebisen. Det var så sjukt på något vis. Att hon förhåller sig till det här barnbarnet som hon tror ska komma och själv är en helt i... förnekelse? Nä men liksom osäker. Eller otroende? Märker att jag letar rörelser nu dock. Kände någon liten nervryckning i rätt regioner i förmiddags och ba, är det bebisen? Vore ju sjukt. Lilla bebisen. När jag tänker på den, vilket jag då uppenbarligen inte unnar mig så ofta, så blir jag nästan rörd. Kanske lever jag i denna osäkerhet för att jag är rädd att knyta an? Särskilt om det nu inte blir något av detta? Hm.
Annars då? Äter äpplen precis som förra graviditeten, hulkar ofta när jag borstar tänderna men är inte alls lika allergisk mot tandkräm och tuggummi som då. Tycker kaffe är rätt äckligt. Äter frukost, lunch, middag och ett äpple till mellis typisch. Och kanske något kvällssnack. Känner mig inte speciellt hungrig men unnar mig allt. Somnar varje dag vid nattning. Vaknar sedan, kollar lite netflix och sedan sömn igen. Älskar mitt hus och mitt barn och min man. Är ej ilsknare än vanligt, vad jag tror, men absolut inte sådär filbunkelugn som förra gången. Än. Men det kanske kommer. Tror fortfarande att det är en tjej. Om det är någon där alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar