som arja säger

ibland känns det som att livet ger en ett litet tecken på att det finns en ljusning där borta, något man gett upp hoppet om under mörka jävla nätter och under mörka jävla dagar. när allt hade varit sådär kukjobbigt alldeles för länge förra året då jag ramlade igenom alla golv och ner i alla avgrunder, och var så sönder inuti att jag aldrig trodde det skulle kunna lagas - då sjöng mauro sarah för mig på en krunegårdkonsert. i mitt huvud gjorde han det för mig. jag grät när han klev upp på scenen, det kändes som att livet vände, som att det var ett tecken, som att jag äntligen kunde tänka att jo, det blir nog bra till slut så småningom och faktiskt känna det samtidigt.

jag skrev en hiskelig jävla årskrönika förra året. jag hade ett hiskeligt år. folk trampade på mig och jag lät dem. jag tappade kontrollen över mig själv och såg nya sidor hos mig som jag inte hade en aning om att jag hade. deppiga, utåtagerande, bottenlösa ledsensidor. jag skrek "fuck 2008!" på nyårsaftonens tolvslag och tackade gud som jag vanligtvis inte ens tror på för att det äntligen äntligen äntligen var dags för omstart. dags för ett nytt år, dags för nya känslor, upplevelser, smekningar, nätter och dagar. jag skrev under hösten 2008 världens ledsnaste blogg och jag ville få folk att slå mig, eller i alla fall göra tusen nålar på min arm, så smärtan i bröstet skulle försvinna.

men mauro sjöng sarah för mig och livet vände, om än långsamt. för mig just då betydde det allt. för mig var det ett tecken. det gav mig kraft. 2009 har gjort allt lite bättre och lite lättare. jag har fått tid att läka, jag har höjt blick och särat på ben och låtit mig bli intresserad och bjudit ut och in och fan och hans moster. jag har träffat någon som gett mig hopp. jag har äntligen distanserat mig från mitt ex, både känslomässigt och fysiskt, och jag har återtagit min heder i relationer som tidigare svärtat ner mig. jag har jobbat med mig själv och mina vänskapsrelationer och känner mig som en bättre version av mig själv på alla plan. allt med den där peppkvällen som grund. tecknet som gav mig hopp om styrka att liksom palla med.

nåväl, sluttjatat om förra året. det jag ville skriva om var just de där ögonblicken då livet ger en vad man faktiskt behöver. när man ba, något bra måste hända, jag klarar det inte annars! och livet ba, okej, varsegod! jag har de senaste veckorna känt mig passiviserad, låg och rejält jävla ensam. har inte gråtit direkt, men varit opepp in general, uppgiven, arg och frustrerad. utåtagerande ena dagen, för att totalt gå in i mig själv den andra. i fredags kände jag att jag inte ville mer, att det fick vara nog och att något litet litet vad som fucking helst var tvunget att gå min väg för att jag skulle orka hålla höjd. jag kände dessutom att livet banne mig var skyldig mig det. i lördags såg jag den urtrista filmen om coco chanel och igor stravinskij som inte lyckades fånga mig alls, och där hjärnan istället valde att gå all in för fantasier om någon eller något. sådär all in som jag oftast inte tillåter mig att gå. sådär all in som man inte vågar gå för att man är rädd för att jinxa. igår släppte jag dock allt och bestämde mig för att landa på fötterna och jag hade en känsla av att något faktiskt skulle hända som skulle hjälpa lite. and it did! innan jag visste ordet av var det någon annan som satte bollen i rullning och imorse vaknade jag intrasslad i hans armar och ben och jag behövde det så jävla mycket. exakt nu. precis rätt tidpunkt. inte så stort som mauros sarah, men då var också nöden större. det här var precis tillräckligt just nu. för stunden perfekt, precis vad jag förtjänade, precis lagom för att jag skulle få hoppet åter. och jag vill tacka livet!