när får man gråta egentligen?

de här tusen jobbdagarna i rad tillsammans med decembers kompakta mörker (trots en apdyr stjärna i fönstret) kommer åt mig nu. jag ville gråta sista halvtimmen på jobbet. inte för att någon kund var extra besvärlig eller något, utan bara för att jag är så in i helvete trött i kropp och själ och typ inte orkar le något mer och säga var det bra så tack med vänligaste expeditrösten. allra helst vill jag ligga i fosterställning i ett dygn minst, med någon i närheten som bryr sig om och kanske frågar mig om det är bra så när jag får en kopp te eller vad denne någon nu känner för att bjussa på.

klumpen i bröstet är farligt stor.

jag får väl ställa mig i duschen och gråta lite som vanligt, innan jag drar på mig klackarna för middag och kanske öl. inte för att jag är pepp på att röra mig utanför hemmets vrå, men för att det antagligen är bättre att aktivera sig just nu. bara fortsätta köra på. två dygn kvar nu, det är nedräkning. på måndag skall jag inte göra något alls överhuvudtaget.