jag funderar på vad som skulle kunna lätta min ångest och jag antar att det handlar om raka ord och känslor och klarhet, eller helt enkelt om glömska. det ena kan jag inte få (eller ge?) och det andra klarar jag inte av utan distans, och nu ger han mig ingen distans. ingenting i det här invecklade trasslet går ihop och det känns som om att jag ensam är den som bär den tyngsta delen av vår gemensamma ångestpott, den pott som vi egentligen borde dela rättvist.
jag är inte det minsta bakfull men söndagsångesten ligger som ett täcke över mig och jag behöver träffa någon.
6 kommentarer:
Alltså, du och jag borde definitivt dela vår söndagsångest med varandra.
i januari då vi blir nästan grannar ska det jävlar i mig delas ångest sara!
kan inte jag få va med på ett ångesthörn?
pinnkakan: men det är klart att du får!
Åh, jag med? Jag fixar brunch! :)
jag är hemlig nu: å brunch! du är välkommen. (fast det är du såklart både med eller utan brunch!)
Skicka en kommentar