igår kändes det som att jag såg ut som en seriefigur (inte med mening). oftast när jag är klädstressad och inte har någonting vettigt att ha på mig, åtminstone inget snyggt, brukar jag byta om till något neutralt. det gjorde jag inte igår. intog således festen i silverglittrig eyeliner, håret i en knut på sidan, blålila strumpebrallor och nya konstiga pjucks med fet jämntjock klack under hela skon. och en liten klänning såklart. som i sig själv i och för sig var högst ordinary, men ändå. fast antagligen tyckte alla andra att jag såg helt normal ut, och seriefigur är nog ett positivt ord, så det är säkert samma sak som att gå omkring och säga att man är het (eller kåt), och det vill man ju inte. äh.
jag blev såklart aggressiv på förfesten. klädstress, följt av biologistiska jävla idioter som inte fattar ett skit är ingen bra kombination. orkade dock bara käfta i kanske en timme, sen gav jag upp. stina fortsatte att argumentera friskt på sitt håll, och jag understödde henne från andra sidan rummet med utrop som "word", "jag håller fullständigt med" (och "jag hatar män") blandat med högljudda suckar, och mördande blickar åt grabben som var mest dum i huvudet. till kvällens stora räddning kom en sjukt vänlig och sympatisk kille och satte sig bredvid mig, och han var verkligen guld på insidan. sa allt rätt, och var smart och snäll. jag gillar sådant. hoppas han får ligga mycket, tror lätt att han är värd det. själv ville jag inte ligga med någon.
något att fundera på såhär dagen efter är varför jag har så svårt att säga nej, och varför min största skräck är att folk ska uppfatta mig som otrevlig. när två snubbar lallade fram till mig och stina vid ettsnåret och bjöd med oss på efterfest som vi såklart verkligen inte ville gå på, så kunde jag inte säga det, utan jag sa istället typ "ehh, tror inte det, men kanske, vi får se, eller ja vart då någonstans, eller nä föresten, jag är lite trött, men som sagt, kanske". det hade onekligen varit lättare om jag bara artigt sagt "nej tack". eller oartigt sagt "don't think so, ni är så totalt under vår standard". det sista skulle jag såklart aldrig säga (det är väl fint att folk vågar fråga liksom), men kanske var det så jag tänkte. bara kanske.
vakten sa till oss precis efter stängning att vi skulle hitta oss varsin man och gå hem. vi gick hem men skippade männen, och jag sjöng "dom jävlarna ska skjuuuuuuutas" med fantastisk inlevelse och känsla när jag cyklade mot rackarberget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar