”Påsk”

Kul stressnivå man tydligen haft när man tagit semester FEL påskvecka, och dessutom inte upptäcker det – men gladeligen kryssar i ”ledig” på alla blanketter från förskola och skola – förrän två veckor innan det riktiga påsklovet börjar! Särskilt kul när man arbetar i en organisation som har sådan framförhållning att påsksemestern anmäldes i september. Nåväl. Förskolan går att lösa. Skolan är lite värre. Han får vara hemma och ha tråkigt på lovet, och sedan vara ledig en vecka till. Om skolan godkänner. 

Blankett för ledighet från skolan skrevs ut innan jag lämnade kontoret idag. Direkt efter kom ett mail till alla anställda om att hela organisationen ska spara på utskrifter eftersom det råder nationell brist på skrivarpapper. Så där försvann det största (enda) nöjet med att återigen vara på kontoret, d.v.s. fri tillgång till skrivaren. 

Glaset är halvfullt, glaset är halvfullt, glaset är halvfullt. 

Kämpet

Efter att min 2,5-åring väckt sig själv genom att kräkas två gånger under kvällen ringde vi till slut till vårdguiden. Hon har varit magsjuk i fem dagar och med en matchvikt på pyttiga 10 kilo rekommenderade de oss att ta henne in till Astrid Lindgrens barnakut på direkten för en kontroll. Så vid midnatt kom min man iväg med henne och själv fick jag ligga kvar hemma med rixångest. Strax efter 03 kom de hem igen. Hon hade piggnat till efter en timme av intag av små, små doser päronsaft och det var sju timmars väntetid på läkare så att åka hem kändes som det vettiga beslutet. Idag verkar hon pigg? Har ätit lite frukost och ännu inte fått upp det. Please, säg att det vänder nu. 

Mars månad är verkligen speciell i år. Det slås solrekord och det är ljuvligt, ljuvligt, ljuvligt att vara utomhus. Samtidigt i det lilla och i det stora: krig, en liten vän som dör, evig magsjuka och skolattacker. 

Livet bara fortsätter

Vi började helgen med att konstatera att den här ledsenheten som vi båda känner inte ger oss någon vila, att insikten om döden och dens absoluta oåterkallelighet hela tiden kommer ifatt och skickar skuggor över allt. Efter det sorgliga konstaterandet började det ena barnet kräkas och sedan det andra och sen dess har vi haft så mycket att tvätta och torka och trösta och rengöra att vi inte hunnit med att ta in någon annan känsla alls. 

”Hej L. Jag önskar att du fortfarande fanns.”

Min man säger att det känns som att vår del av kommunen är trasig. Att vi har gått sönder, allihop, alltihop. För det fattas en unge nu. En unge som skulle fortsätta att växa upp tillsammans med de andra 59 ungarna som går i ettan i skolan där vi möts och hejar och delar några sekunders vardag med varandra dag efter dag, år efter år. Barnen som är varandras sammanhang och trygga punkt. Barnen som kommer att säga att de känt varandra jämt, som ska dela hela grundskolan och som känner igen allas föräldrar. Våra ungar! Våra ungar i vår del av kommunen där det nu fattas en. Hålet som ett barn lämnar efter sig är stort för ett helt samhälle. Det är smärtsamt. Jag ser det på skolgården i de andra föräldrarnas blickar. Jag ser det i flaggorna som flaggar på halv stång.

Min son skriver meddelande till L i den kondoleansbok som skolan lagt vid minnesbordet. Vi pratar och pratar och pratar.  Han beskriver i detalj vilka kläder L brukade ha på sig och hur han kunde sprang snabbt och alltid, alltid klättrade högst. Att han var som en apa, liten och smidig. Att han kändes så fri. 

Ett litet liv

Det är söndag kväll. Jag sitter för ovanlighetens skull ensam uppe. Min man och jag har haft en trött och sliten helg och han har gått och lagt sig tidigt. Min telefon ringer en gång var tionde minut, från 08-nummer jag inte känner igen. Jag googlar numret men hittar inget alls, så svarar inte. Strax innan 22 får jag ett sms från mitt äldsta barns rektor som ber mig att kontakta henne omedelbart. Jag ringer upp och får det värsta värsta berättat för mig. 

Ett barn är dött. 
En fruktansvärd olycka. 
Imorgon kommer det vara krisstöd på skolan. Man får komma när man vill, gå när man vill. 

Jag kan inte inte säga något alls för jag bara gråter dämpat i min ände av telefonluren. En vän till min son som han känt sedan förskolan finns inte mer. Han. Finns. Inte. Mer. Tre kvarter bort tvingas en familj se allt gå i kras. Allt allt allt. Hur ska man kunna bära detta? När vi lägger på kommer en djurisk förtvivlad gråt ut ur min kropp. Jag väcker min man och vi sörjer tillsammans och lägger upp en plan för att berätta för våra (lill-)stora barn. 

Det är inte första gången vi får berätta för vår son att ett barn, en liten vän, har dött. Vi har gjort det en gång förut. Det är fruktansvärt. 

Vi tar en lugn morgon, vi tänder ljus och vi berättar. Min son vill inte prata om det. Min äldsta dotter vill prata mer och jag märker att min son håller sig i närheten och lyssnar på vårt samtal. De är sig själv trogna. Resten av morgonen sitter jag nära min pojke och finns där ordlöst, så som han helst vill ha det nu.

Jag går med mitt barn till skolan så han är där till första rasten. Min son vill – precis som jag vetat hela tiden – att jag ska gå direkt men jag märker att hans kompisar kommer och cirkulerar kring mig och vill prata så jag stannar och lyssnar, bekräftar deras tankar, minns med dem och svarar på de frågor där jag har ett svar att ge. Solen skiner och värmer, fåglarna kvittrar och vårkänslan är stark och närvarande. De är så fina, pojkarna. Det är så mycket liv i luften. På skolgården är flaggan på halv stång. Ett barn har dött. När skolan ringer in går jag hem. Gråter bakom solglasögonen.