En påsk, ett litet liv

På onsdag eftermiddag, dagen innan påskhelgens start, börjar mailen ramla in. Brådskande mail från förskolan. Det tar en stund att förstå vad som står. Vi är mitt uppe i påskhandling, jag, min man och min lilla och försöker hitta små små godisbitar som ska passa in i Hs lilla påskägg vilket då i stunden känns otroligt angeläget. Mailen som strömmar från förskolan har utropstecken och VIKTIGT i statusraden. Ett barn på förskolan har insjuknat i en allvarlig bakterieinfektion. Alla barn på Hs avdelning måste genast få antibiotika. Pronto. Krismöte följer och fler mail från förskolan. Min man kommer från mötet och säger att det inte känns bra. Att de undvek att prata om det sjuka barnet på ett sätt som fick honom att få ont i magen. Vi bestämmer oss för att H ska vara hemma från förskolan med pappa och lillasyster dagen därpå, undvika risk och så vidare. Jag googlar bakterien och blir rädd. Den slår mot barn, ungdomar och unga vuxna och det är otäckt att läsa nyhetsrapporteringen. I informationen vi får från smittskyddsläkarna via förskolan är det viktigt att vi är observanta på alla symptom som tyder på sjukdom, att vi ska åka in till sjukhus för kontroll redan vid 38 graders feber, att detta är av högsta vikt.

Precis innan vi går och lägger oss kommer det sista mailet. Skrivet i sorg. Det sjuka barnet på Hs avdelning har avlidit står det. Hans namn står där, hans lilla namn, men han finns inte mer. Lilla lilla han. Jag står i köket när jag läser det och allt rasar. Jag kvider, hyperventilerar, råmar som ett djur. Den yttersta gränsen. Barnen! Det stackars barnet! Familjen! Alla föräldrars största mardröm.

Morgonen efter tar vi H till vårdcentralen. Vi möter föräldrar till mitt barns vänner, och alla barn. Stämningen är tät, allvarlig. Vi vuxna byter blickar, jag blinkar intensivt för att tårarna ska hålla sig på rätt sida, men vi säger nästan ingenting. Säger vi något alls? Minns ej. Jo ett ”we haven’t told him yet” framviskat över de handhållande barnens huvuden, och en nick och ett tyst ”inte vi heller” tillbaka. H får vägas, det tas temp i örat och sedan får vi en uppmätt dos av antibiotika att ge via munnen med hjälp av en spruta. Han sväljer utan protest. Bredvid argumenterar rädda föräldrar med vårdpersonalen om varför bara det ena av deras barn får antibiotika. Det är så läskigt alltihop. Folk är rädda. Vårdpersonalen håller hårt i sina listor och säger lugnt att endast de barn som står med på listorna får antibiotikan. Doserna har budats över med taxi, och det finns bara antibiotika till de barn som gick på samma avdelning som den sjuke. Men de har kontroll på läget säger de.

Jag åker till jobbet och ramlar in sent på ett möte. Börjar gråta när någon frågar hur det är. Det lilla barnet! Som inte finns mer! Min chef tar med mig till jobbprästen och jag pratar med henne i telefon. Jag sorterar tankarna och inser att jag inte är rädd för att H ska få samma bakterie. Litar på smittskyddsläkaren, litar på den svenska vården. Men barn får inte dö! Och hur berättar man för sitt barn som fortfarande tror att döden bara kommer när en är gammal och trött att en liten vän på förskolan också dött? Prästen säger det jag själv tänkt. Inga omskrivningar, rak och ärlig kommunikation, en öppen famn, närvaro.

När vi berättar för H biter han ihop. Kroppen blir spänd och frustrerad. Ledsen men utan gråt. Han börjar dra sig i håret, drar tills det går av. Det har han aldrig gjort förr. Han drar av tussar av sin långa lockiga lugg och jag känner igen mig i honom. Yttre smärta för att hindra den inre att ta över. Han säger att medicinen var äcklig, att han inte vill ha tagit den, att vårdpersonalen ska ta medicinen själva, att han vill vara död han med. Allt är hemskt och svårt. Sen släpper det, han leker vidare, skrattar, är som vanligt.

På kvällen drabbar det dåliga samvetet mig för första gången med full kraft. Hur jag kan ha utrymme att glömma bort vad som hänt, leva på som vanligt, skratta, se på serier, medan en annan familj i området fått sitt liv raserat. Hur orättvist det är.

För H går reaktionerna i vågor, men vi kommer framåt. Under långfredagen när det kommer på tal inser jag att han tror att inte bara ett barn dött utan även en pedagog på hans avdelning. Han blir arg när jag först inte förstår vad han menar när han säger att x också är död, men när vi väl rett ut det märker jag att han blir lättad. En död är tillräckligt mycket död för den lille att ta in.

Påsken fortlöper, distans skapas och under påskafton får vi ny information från smittskyddsläkarna. Det verkar vara en annan bakterie och vi behöver inte längre vara alerta på första symptom. Först blir jag lättad, glad, som om historien skrivits om och inget av det hemska hänt. Sen inser jag att barnet, han är fortfarande död. Inget har förändrats. Han är död, världen är upp och ner och en familj som lever i samma cirklar som vi går igenom sitt livs värsta mardröm. Det är mycket känslor, och samtidigt lite känslor. Livet bara levs på. Vi skrattar och har det som vanligt. Jag får dåligt samvete varje gång min tanke nuddar vid den andra familjens situation och förlust.

På måndagskvällen, annandag påsk, vaknar H till och har hög feber. 39,1 är det först och sedan stiger det under en halvtimme till 39,5. Vi söver om honom i vår säng och tassar sedan ut till hans rum för att diskutera läget. Hur gör vi nu? Borde vi ta honom till sjukhus? Men det är väl bara lite vanligt virus? Inga konstigheter? Eller? Kan vi vara helt säkra? Min man ringer vårdguiden som känner till situationen med det avlidna barnet, men operatören i andra änden har inte fått den sista informationen om att det inte är den först antagna bakterien, utan något annat. Samtalet tar tid, men till slut kan de enas kring en gemensam bild av läget. Vi behöver inte åka till sjukhus, men kan om vi vill. Om vi är för oroliga. Sjukvården har förståelse.Vi samtalar vidare i natten. Beslutar att inte åka in. Att de har kontroll på läget. Att han fått antibiotika och att det inte är den bakterie de först trodde och kusinen vi träffat i helgen faktiskt varit sjuk. Att det går att lita på sjukvården. Att vårt barn inte kommer att dö nu. Att vi fattar rätt beslut.

Jag somnar. Förlitar mig på ödet. Hur vågar jag ens? Hör H hosta i rummet intill på morgonen. Andas ut. Hans feber har gått ner och vi lever allihop. Livet är gott. Livet är fruktansvärt.