Ett litet liv

Det är söndag kväll. Jag sitter för ovanlighetens skull ensam uppe. Min man och jag har haft en trött och sliten helg och han har gått och lagt sig tidigt. Min telefon ringer en gång var tionde minut, från 08-nummer jag inte känner igen. Jag googlar numret men hittar inget alls, så svarar inte. Strax innan 22 får jag ett sms från mitt äldsta barns rektor som ber mig att kontakta henne omedelbart. Jag ringer upp och får det värsta värsta berättat för mig. 

Ett barn är dött. 
En fruktansvärd olycka. 
Imorgon kommer det vara krisstöd på skolan. Man får komma när man vill, gå när man vill. 

Jag kan inte inte säga något alls för jag bara gråter dämpat i min ände av telefonluren. En vän till min son som han känt sedan förskolan finns inte mer. Han. Finns. Inte. Mer. Tre kvarter bort tvingas en familj se allt gå i kras. Allt allt allt. Hur ska man kunna bära detta? När vi lägger på kommer en djurisk förtvivlad gråt ut ur min kropp. Jag väcker min man och vi sörjer tillsammans och lägger upp en plan för att berätta för våra (lill-)stora barn. 

Det är inte första gången vi får berätta för vår son att ett barn, en liten vän, har dött. Vi har gjort det en gång förut. Det är fruktansvärt. 

Vi tar en lugn morgon, vi tänder ljus och vi berättar. Min son vill inte prata om det. Min äldsta dotter vill prata mer och jag märker att min son håller sig i närheten och lyssnar på vårt samtal. De är sig själv trogna. Resten av morgonen sitter jag nära min pojke och finns där ordlöst, så som han helst vill ha det nu.

Jag går med mitt barn till skolan så han är där till första rasten. Min son vill – precis som jag vetat hela tiden – att jag ska gå direkt men jag märker att hans kompisar kommer och cirkulerar kring mig och vill prata så jag stannar och lyssnar, bekräftar deras tankar, minns med dem och svarar på de frågor där jag har ett svar att ge. Solen skiner och värmer, fåglarna kvittrar och vårkänslan är stark och närvarande. De är så fina, pojkarna. Det är så mycket liv i luften. På skolgården är flaggan på halv stång. Ett barn har dött. När skolan ringer in går jag hem. Gråter bakom solglasögonen.