Tack för alla grattis fina rara ni! Och särskilt tack till Schmarro som svarat och fortsätter svara långt och ingående på en gravid kvinnas alla funderingar och orostankar! Så mycket guld! Hjärta hjärta.
I måndags berättade jag ÄNTLIGEN för min chef på jobbet. Hon tog det bra, gav en kram och sa grattis och allt sådant. Sen ba, men det är tidigt? Du föder i september/oktober?
Hehe. Är i v. 22 nu.
Skulle helst inte berätta för resten av jobbet alls och har kommit på mig själv med att tänka att kanske kan jag tiga till beräknad födsel? Det där med att det säkerligen blir liksom fysiskt omöjligt, det är svårt att ta in just nu, plus att jag inte alls gillar tanken på att min kropp ska avslöja mig så! Att jag inte får bestämma själv!
Men detta är bara jobbtankar. Hemma tycker jag om att magen liksom rundats lite, och jag ser fram emot fortsättningen. Att den ska bli rund och mjuk i formen känns hittills bara mys. (I höst/vinter är det dock min häck som ska bli rund och mjuk i formen*.)
Lillkiddot, som är 27 (!) centimeter nu, sparkas varje dag och livmodern ska enligt min barnmorska gå en bit över naveln. Det är en väldigt maxad upplevelse detta, och en väldigt lycklig sådan.
*men hård!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar