tisdag 14 februari 2017

Anteckning vecka 34: andra gången

Nu börjar jag känna mig lite sliten. I morse var det ansträngande att ta sig till jobbet. Det känns som om bebisens huvud studsar neråt när jag går, dock ej mellan benen utan längst ned i magen mer, ganska långt ut. Och det gör ont. Jag vaknar dessutom till varje gång jag vänder på mig i sängen (vilket i natt var tre gånger) så orken är ej riktigt på topp. Väl på jobbet är det okej, det är det, men känner ändå att nedräkningen börjat nu. Planerar att arbeta fem hela veckor till, men ska försöka att under samma period även jobba lite med mina duktig flicka-komplex vilket borde innebära att jag tar det lite  lugnare på slutet. Kanske tar ledigt någon dag extra, kanske jobbar hemifrån. Jag vet inte. Men något. Det är svårt att vara snäll mot sig själv tycker jag.

H verkar superpepp på att bli storebror. Hoppas det håller i sig. Han pratar om det varje dag och det är himla mysigt.

Ska till barnmorskan på fredag och då ska hon kolla hur bebisens huvudsituation är. Förhoppningsvis nedåt. Kanske ruckbart? Eller till och med fixerat? Minns inte riktigt när det hände förra gången, men har förstått det som att det inte händer lika ofta andra gången. Ibland tycker jag att magen är liten med tanke på vilken vecka jag är i, att jag knappt ser den när jag tittar ned (men då har jag också en ärtig G(!)-kupa i vägen mind you), men så ser jag mig själv i profil och ba, nä så liten är den ju inte hehe. Inte alls egentligen. Well. Har inte samma tryck mot lungorna numera, men ibland när jag får ont i nedre delen av magen känns det som att någon kramar åt mig hårt över hela överkroppen och det blir lite svårare att andas.

Läste i en preggogrupp jag är med i om en kvinna som precis förlorat sitt barn i magen i vecka 37. Hjärtat på bebisen hade stannat. Alltså?! Att sådant händer? Allt är lite skört såhär på sluttampen också, nästan precis som i början av graviditeten. När en är så nära målet är längtan stor till att bebisen är ute, till "allt har gått bra" och till en friskstämpel i rumpan på ungen. Snälla universum låt det gå bra!


2 kommentarer:

Linnea i Colorado sa...

Det ar sa hemskt! Min vans syster son avled pa sitt BF datum pga navelstrangen.. forstar kanppast hur naturen kan vara sa grym.

SARA sa...

Linnea: Gaaaaah :(((((((( FY FAN VAD HEMSKT DET ÄR.