Den här stora uppgivenheten som tycks ha ramlat över mig har egentligen funnits där så himla länge. Och nu, under detta svaga år, har den brett ut sig över alltihopa - hela jag, hela min värld, alltet.
Och jag tänker tankar om att de som har killar/tjejer eller bostadsrätter eller jobb de gillar eller en eller flera ungar eller vad som helst som är hoppfullt eller tryggt, aldrig aldrig kan förstå det sega helvete som jag upplever att jag vadar igenom just nu. Hur alla färger är dämpade. Hur tiden går till ingen nytta. Hur allting rasar: drömmarna, hoppet, röven, livet.
Och jag tänker tankar om att jag hatar att de inte vet någonting om något alls som är reellt för mig och för andra som mig, och att en endaste sak av de uppradade där ovan, en enda, kan göra hela skillnaden. För att förstå. Eller inte förstå.
Och jag tänker tankar om ensamheten och om att inte få det liv man tänkt sig och som man kanske, under perioder, tagit för givet att någon gång, någon gång kommer det. Men så kommer det inte, och fantasiutrymmet är strypt av erfarenhet på erfarenhet som visat att man tänkt fel, att det inte alls är på gång,
att det inte alls kommer,
att det kanske aldrig kommer att komma.
Och man får ensam drömma om sitt sommarställe. Och om sina ungar. Och om att även älska på ålderns höst.
11 kommentarer:
obs: fattar.
Fattar också, faktiskt. Dock väldigt svårt att prata om utan att spä på. Särskilt när det är en pågående grej, jag vet inte hur gammal du är men det känns ju som att det knappast är kört?
Har en kompis som så längtat efter hela familjeprylen men killarna hon träffade var allt annat än lämpliga. När hon var drygt fyrtio träffade hon äntligen en halvnormal. Men han ville inte ha barn och faan vilken sorgeprocess hon gått igenom. Personligen tycker jag att hon skulle ha åkt till Danmark och köpt sig en dunk när klockan nästan tickat klart, sen fick Mr Right dyka upp när han behagade.
Okej finingar. Jag menade inte att att misstro er förståelseförmåga, eller er historia, för vissa förstår och säkert ni. Men de flesta inte, tror jag.
Jag är 28 och det är absolut inte kört. Inte än. Och jag vet att jag i mitt liv vill ha barn, den punkten är väldigt genomtänkt och definitiv, och därför är köpesperma ett reellt alternativ för mig så småningom om inget annat händer. Och/Eller adoptionskö. Hellre barn än man så att säga, om man måste välja.
P.s. Vill liksom inte ha barn nu! Sen, men inte nu. Men gärna drömma lite.
Det här dilemmat då: jag vill också sen men inte nu. Och är... gah, 32. Alltså hur länge får man tycka sen men inte nu? För jag vill absolut inte nu. INTE nu. Okej. Sidospår.
Bra! Jag tror det är slugt att ha en plan B i bakfickan och inte sitta sen och känna sig snuvad av livet.
Men Schmarro du kan ju knipa med knäna bra länge till. Har ett kompispar som nyss fick barn, hon var 39 när de träffades och då kanske man känner att det brinner lite men hon var svincool och ville vänta ett par år för att utvärdera karlsloken. Var 41 när kiddot kom. 32 är ju ingenting nuförtiden.
Om det inte suger för hårt i hjärtetrakten efter ungar och gummistövlar i storlek 25, så är det la bara gött att hinna dricka lite mera vin, komma in i nya jobbet och kanske köpa större lägenhet innan man sätter fart med barnaalstrandet. När man ändå vet att man vill. Så småningom. Några fertila år till har du ändå på dig! 32, inte så jättegammalt faktiskt. Men vill han nu, din kille? Det är ju där det brukar bli problem nuförtiden. Att en vill jättemycket nu på en gång, och en vill vänta. Eller inte vill alls.
Nej, ingen vill... nu. Det jag är rädd för att det aldrig kommer kännas som "nu" och sen sitter man där barnlös och typ singel när man är 54 och alla andra har familys.
Jag tror egentligen heller inte att det känns som "nu" någon gång. Tänker mig att man slutar med p-piller av "andra skäl" och ba, händer det så händer det men det händer säkert inte. Och i de flesta fall händer det väl typ då. Om man har tur. Eller otur. Eller hur man nu ser det.
Men att bestämma sig för att nu, nu är det dags, nu är mitt liv och jag mogen för barn, och han med - det är läskigt! Aktiva beslut är läskiga generellt, och tänk om det inte ens blir ett barn trots att man har bestämt sig! Ve och fasa. Det känns som det vore helt klart enklast att hantera alltihop om det liksom råkade slumpa sig så att man blev gravid, och att man därmed tvingades att hantera det. Detta är dock inget alternativ om man åker till Danmark och köper spermier, då är man aktiv så det skräller om det. Men annars.
jo men det är också lite vanskligt att lita på slumpen. jag har inte käkat pills på fem år, pga depression / hormonstörningar osv i samband med dem (alla sorter) och mig har det inte hänt, tack och lov. jag känner mig utelämnad till att en dag känna mig redo. och när fan ska det hända?
Åh jag känner precis likadant. Sådär så att jag vill att det ska hända SEN, men inte alltförlångtbort-sen. Dock knaprar jag ju p-piller. Och är singel. Och ligger lite randomly, vilket gör att jag, när jag preggo-nojjar, ibland inte kan avgöra vem som vore barnets far OM jag nu vore gravid.
Ändå överväger jag seriöst att typ sluta med pillren om tvåtre år. Bara köra. Inte helt schysst kanske, men ja. Som min barnmorska sa nyligen (angående STDs iofs, men ändå:) ligger man så är man faktiskt medveten om de konsekvenser som kan komma.
Annars är Danmark ett alternativ som känns väldigt troligt.
Skicka en kommentar