push it

på tal om familjen (vilken jag älskar egentligen), skrev jag någonsin om hur julen artade sig förra året då jag var sådär dödenolycklig och trodde att jag skulle gå sönder? well. min mamma erbjöd sig att betala terapi till mig. detta efter återkommande incidenter av typen jag smyger in på mitt rum och gråter hejdlöst resten av kvällen för att något syskon tagit min plats i soffan. det kändes liksom som att jag inte klarade av en endaste liten motgång till. att allt var jävligt och att något, vad det än var för litet, inte gick min väg, bara var ännu ett tecken på att jag aldrig skulle ta mig upp från botten.

men, jag överlevde! det blev bättre, utan terapi till och med. idag är jag fruktansvärt stolt över mig själv som faktiskt klarade att återhämta mig, läka och må bra igen. när jag var mitt i det kändes det som att det never ever skulle gå.