jag hör från spridda håll, och läser hos er där ute att ni oroar er för att inte duga till, att det är något fel på er som gör att ni inte kan bli älskade, att det är ni som är orsaken till kärleksolyckan ni drabbats av.
jag har inte det problemet. mycket grubblar jag över, mycket oroar jag mig för och mycket analyserar jag till dess att det liksom inte ens blir en tumme av alltihopa, utan sorgliga ingenting; men just det där ovan, att det är något fel på mig och att därför ingen vill ha mig, det tror jag inte.
grunden i önskan om att få någon av dessa män som cirkulerat i mitt liv de senaste åren har antingen legat på bekräftelsenivå av typen "jag vill att han ska vilja ha mig, och nu tänker jag göra allt i min makt för att han ska förstå det" trots att jag själv långt där inne haft insikt i att om han väl vill ha mig så vill jag nog inte ha honom; alternativt, längtan till någon jag träffat ett fåtal gånger, där målet för min längtan och attraktion helt kommit att handla om idén om personen i fråga, inte den specifika verkliga människan.
kanske beror det på att jag själv inte kommit så långt med någon att jag verkligen velat ha denne, att jag går sönder om jag inte får den, att jag tror att den skulle passa mig perfekt på alla plan (grundat i annat än fantasin).
jag anser liksom att det största problemet är att jag inte hittar någon som passar mig! inte att jag inte passar någon. kanske är detta orsaken till min stora skräck för dejting. orka bli attraherad av någon, skicka lite sms, bli lite pirrig och förväntansfull för att sedan gå på dejt och inse att detta mål för all längtan visar sig vara ganska så osmart/tråkig/plump/snubbig/ohyfsad/ointressant eller allmänt icke-klaffande med en själv. nä det orkar i alla fall inte jag, blir trött bara av tanken. men träffar man inga alls, så träffar man inte heller någon.
men, det tål att påpekas igen, det jobbiga i hela kärlekssången är att jag har svårt att hitta någon som jag tycker klaffar med mig själv. även om jag kan älta både ditten och datten och kanske gillar han inte långt hår egentligen och kanske skrev jag "kram" för tidigt i ett sms och kanske inte vet jag, whatever liksom, så är min grundkänsla att problemet ligger hos männen jag träffar, alternativt i icke-existensen av de män som jag själv tycker att jag borde träffa då jag uppenbarligen är värd det.
jag tycker på riktigt att jag är snygg, smart, rolig, kåt och tacksam, och jag anser att jag visst borde få chansen att träffa någon som också är snygg, smart, rolig, kåt och tacksam.
jag kan älska, jag har älskat och jag har även blivit älskad på de mest fantastiska underbara vis. dessutom tycker jag att jag är och har varit värd det. ni som skriver och pratar och tänker att något är fel hos er, som tror att ni är orsak till att folk väljer bort och inte vill ha - ni är värda att älskas! jag tänker såhär; de där männen som ni tror ni vill ha, de är uppenbarligen inte tillräckligt smarta och inkännande för att inse ert värde och förstå era fantastiska personligheter, inte heller är de tillräckligt generösa för att ge er den kärlek ni behöver, och därför mina damer, därför är det ni som faktiskt inte borde vilja ha dem.
6 kommentarer:
Men jag tänker ändå att det någonstans är samma problematik vare sig man tvångsmässigt (och säkert undermedvetet) ständigt väljer killar/tjejer som är inte riktigt helt tillgängliga, som att känna sig otillräcklig i en relation. det är ju skitabra att hålla fokus på att hitta någon som passar DIG och att det är det som inte klaffar, inte att du är "fel" på något sätt, hejja hejja den inställningen. men jag tror samtidigt det ligger något bakom allas jävla språngmarscher efter det som är svårt och bara nästan tillgängligt, inte prick där vi drömmer om att det ska vara (och om det hamnar där tröttnar vi och ba: äsch, han var ändå inte perfekt för just mig). Och jag tror att det inte sällan ligger något slags rädsla i det, rädsla att inte räcka till eller duga att älskas, även om de direkta tankarna formulerar nåt mer hänvisat åt den elaka slumpen.
Fast jag gillar hur du tänker.
Fan vad bra Sara! Spread the word! ♥
Precis så.
Jag vill aldrig mer tigga och be om att bli älskad. Det kan inte vara kärlek.
Nu kör vi.
Tron på oss själva-revolutionen!
♥
all respekt. såklart att man ska tro på sig själv och att det inte behöver vara något fel på en för att man inte hittar någon att vara med. självklart är man värd att älskas.
men varför måste det handla om att den man vill ha inte är tillräckligt smart eller inkännande eller generös för att den inte vill ha en tillbaka? i vissa fall säkert, men kan det inte bara vara så simpelt som att det inte alltid stämmer? man behöver väl inte vara en puckad person för att man inte faller för någon som är intelligent och älskvärd?
jag tänker som du S, att om jag inte hittar nån beror det inte på att det är något fel på mig. snarare tänker jag att det främst handlar om tillfälligheter och kemi. och visst, några puckade killar. men ibland är ju jag puckot också.
ibland är det till och med så, att vi tjejer tycker att vi är bra, men ändå går med på skitbehandling. väljer skygglappar för att smulorna känns bättre än ingenting.
snacka om snedvriden självkänsla. åh, jag blir så arg.
schmarro: jo, den aspekten finns såklart alltid med. jag har själv haft en tendens att vara den brud som män i relationer dras till, och det har ju alltid varit ganska smidigt ur mitt självdestruktiva perspektiv då jag aldrig behöver komma riktigt nära och riskera att väljas bort av andra anledningar än att han faktiskt har tjej. det jag vill belysa är väl mest hur kvinnorna jag läser och lyssnar på felsöker sig själva och vänder all kritik inåt, när det egentligen kanske hade räckt med att ställa frågan "men vill jag ha honom?" fokuserat på hur han faktiskt beter sig och är, och inte på hur han skulle kunna bete sig och vara. well, hur man än grubblar och tänker och analyserar så är det ju sällan man kommer fram till något annat än att ens största fiende faktiskt är en själv.
it's gonna be fine: i will! <3
fröken framtid: helt rätt angående det där med kärleken. och smulorna, jösses, jag har nöjt mig med smulor mången gång, just för att jag i stunden ansett det vara bättre än ingenting. inga stolta ögonblick om man säger så. men det handlar om självkänsla, ens alldeles egna, där man själv är fri att påverka. så nu jävlar, nu kör vi!
inte skyldig: jag tror att vi pratar om varandra lite. absolut kan det handla om att det inte stämmer när det inte blir något av något, men klaff är liksom grunden i det här som jag vill belysa. de män jag pratar om är män som kvinnorna har eller har haft någon typ av relation med. i inledningsfasen oftast, men ändå. där det funnits kemi och hetta och lust till häng. klaff liksom.
det som oroar mig är det mönster jag ser av kvinnor som vänder ut och in på sig själva (jag pratar om kvinnor för att det är deras erfarenheter jag tagit del av) för att hitta det hos dem själv som felar när männen bestämmer sig för att skita i det som man delat. för att de tror att de inte är värda något bättre än de smulor de får. för att ingen kan lämna en "klaffande" relation utan att det måste vara något fel hos dem, antingen i handling eller grundat i egenskaper, utseende, whatever.
mina föräldrar tjatade öronen ur mig när jag var liten om att jag var störst, bäst och vackrast. jag gillar tanken, att tro sig veta att man är ganska så härlig. jag lovar och svär att jag inte blev helt oempatisk av denna uppfostran (livets hårda skola ni vet, gör ju sitt till om man säger så). jag kan dock inte komma ihåg en enda gång det hänt i mitt vuxna liv att jag känt klaff med någon som inte känt klaff med mig. vi pratar alltså nu alla nivåer; vänskap, häng, ligg, whatever. sådant känner man av, åtminstone jag. klaffen är grunden för de nära relationer man själv väljer. men ingen relation är en ö, eller snarare; ingen relation är ett eget självständigt väsen. relationen är vad man gör det till, och för en fungerande sådan krävs kommunikation, engagemang och vilja bland annat – med klaffen som grund då såklart. det behöver inte bli något särskilt av klaffningarna, då andra rädslor och fördomar och situationer kan göra det omöjligt för relationen att liksom växa till sig. men klaffen är grunden.
många är de människor som har en ganska klar bild framför sig hur kärlek och kärleksrelationer samt målet för kärlek skall se ut. egenskaper som kanske var de som gjorde hettan, fascinationen, peppen och pirret möjligt från början, kan helt plötsligt förvandlas till en blytyngd kring foten. t.ex. det här med smarthet. eller styrka. eller sexighet. hos kvinnor då. skithett i början visst, men många män - och ja, jag generaliserar, men det är fortfarande ett återkommande mönster det inte går att bortse ifrån - upplever detta som hotfullt i en parrelation. för bilden av tvåsamheten och heterorelationen och flickvännen, nu som begrepp, ser inte ut så. det var inte så de hade tänkt sig alltihopa.
jag pladdrar mycket nu, jag vet, och är alldeles säkert oklar dessutom.
anyway. på riktigt så tycker jag att när det kommer till den känslomässiga smartheten ligger kvinnor generellt sååååå långt framför männen.
Skicka en kommentar