jag är nytränad! det känns som att jag typ återupptäckt min kropp och mina muskler. note to self: sluta aldrig mer träna.
dagens fail var dock jag och cam som stod och rökte efter passet precis vid själva ingången medan de andra hurtiga + instruktören lämnade gymmet. så himla dåligt! fattar inte ens varför jag rökte? man är ju knappast sugen precis efter att man stått och flåsat p.g.a. dålig kondition. jag skyller på grupptrycket, vilket i detta specifika fall representerades av cam och det faktum att hon hade cigaretter på sig. *tretton år utan fri vilja*
träningslyckan var dock kort för drabbades precis av grav tandläkarångest. har inte varit där sedan 2001 skulle jag gissa, och nu har det ju gått så lång tid att det inte finns en chans i världen att jag någonsin kommer att våga mig dit igen! lär ju ha hål, ja säkerligen flera och det lär ju kosta allt jag har och lite till. lär ju dessutom göra ont! hade inte ett endaste hål under den tiden jag faktiskt gick till tandläkaren, så därför kan jag väl räkna med att få barn- och ungdomens samlade hål nu. lyckan alltså, obeskrivlig. hur känns hål? gör det ont? jag har inte ont, men däremot upptäckte jag en miniliten liten ljusgrå prick på en av mina hörntänder nu när jag stod och panikstirrade in i käften. ETT HÅL! får sådan sjuk ångest av detta. hjärtklappning. kallsvettningar. hela rubbet. det är typ som med cancer eller hiv eller klamme - man vill inte veta. så länge man inte vet känner man sig fri och ren. först panik, såklart. ovisshet är panik. men sedan den klassiska stoppa huvudet i sanden-metoden, vilket brukar fungera förvånansvärt bra. jag är - på pappret - skitren hittills. har varken haft det ena eller det andra eller det tredje, men det är ju inte urofta jag testar mig för varken hål i tänderna eller könssjukdomar, dock lite oftare med det senare som tur är.
man kan ju fråga sig hur jag tänkt när jag låtit detta helvetesgap växa fram mellan mig och tandläkarstolen, men jag har liksom alltid tagit för givet att jag ska bli ihop med någon som har en tandläkare i släkten! alltså, jag har på riktigt varit helt övertygad om detta. vill inte dejta en tandläkare själv, men en tandläkare i släkten vore precis lagom perfekt. gratis undersökning, gratis tillfixning av alla issues jag med all säkerhet dragit på mig, och sedan återkommande gratis besök typ en gång om året för resten av livet där man penslar på bananlack och lovar att använda tandtråd minst en gång om dagen. hittills känns det dock som jag hoppats på för mycket, men det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan. jag ger det med andra ord fram till tjugonio års ålder, så kom igen nu då livet, make it happen!
1 kommentar:
Jag har gjortet. Haft en tandläkare i släkten. Nämligen svärfar tandläkare och svärmor tandsköterska. Och låt mig bara tipsa om att dessa personer behöver vara sympatiska och icke dömande. Det var inte mina. Satte mig aldrig i den där stolen och uttnyttjade all the free stuff. Svärmors onda öga gjorde att jag ljög varje gång. "Jag har redan en tandläkare hemma i Sthlm." Hon var en sån som hade dragit extra hårt med alla verktyg bara för att man 1. inte hade varit hos tandis på aslänge, 2. låg med hennes son.
Skicka en kommentar