varför man inte skall bli ihop med någon någonsin

och så tar exet ut mig för cigg och snack på debban och vi röker och skrattar och han säger plötsligt att han nog är lite intresserad av den där tjejen som vi var på samma fest som veckan innan (som hånglade med honom framför mig, men bara kort kort, och jag fick verkligen för mig att hon var intresserad av honom, och han inte alls intresserad av henne) och jag finner mig själv med tårar i ögonen, och tittar bort och mera bort för att slippa se in i trygghetsögonen som jag ägt så länge att jag inte längre vet hur det är att inte äga dem.

och vi har knullat andra, både han och jag. jag har varit diskret, han har inte varit diskret. men vi har knullat andra, och jag har knullat andra som jag nog inte borde ha knullat av respekt för honom, men jag har knullat dem ändå och alla har tigit och han har aldrig ens behövt ana. och han knullar och jag vet nästan varje gång när han gör det att han gör det och det gör ont ont att tänka på men jag har lärt mig att inte tänka, så jag gör oftast inte det. för sen, när vi, han och jag, ligger nära och han andas mig i nacken och han klappar över håret och över foten och över allt däremellan, då känns de där liggen han ligger med andra väldigt långt borta och det vi har som något fantastiskt och fint och speciellt och ohotat.

ohotat ja.

men nu hotas det. för han är intresserad. han har en flirt. han är glad och lite pirrig och nervös, och det har inte alls gått långt än för de två, de har kanske inte ens legat, och han är mest bara intresserad lite och undrar vart han är på väg, och jag kan inte neka eller förbjuda honom det. för jag har också flirtat (gud vet att jag har). och jag har varit intresserad, och glad, pirrig, nervös och slutligen ledsen, arg, besviken och bitter. men jag har gjort den resan med andra människor, och han har inget vetat, och vi har fortfarande varit vi och oss och konstant och icke-hotat. men nu är vi hotat. för han pratar om detta och vill vara ärlig och tala om och jag inser att hon och jag, hans grej med henne och hans grej med mig, icke kan löpa parallellt. för han vill hångla på dansgolv och han vill kunna ragga och han vill kunna dra hem och kyssas mot broräcket så att alla ser, och jag, jag har inte det behovet. jag har varit på samma klubbar flera gånger med senaste ligget, och ligget innan det, och ligget innan det, och han, mitt ex-kex, har också varit där. men jag har inget behov av att hångla på dansgolvet, ragga så att alla ser, eller ha någon i handen när man vinkar hej då till alla med menande blickar där alla vet att här skall det minsann knullas. det behöver inte jag. därför har det inte heller varit någon uppoffring för mig att vara med honom på klubben. därför har det inte varit en sten kring foten. men jag är nu en sten kring hans fot. när han ringer och säger att han inte vill att jag skall komma till stället, så betyder det han vill ragga. när han säger att han inte ville att hon skulle komma till hans fest förra veckan, så berodde det på att han inte visste hur han skulle hantera mig och henne samtidigt. jag märkte inget av detta, och jag upplevde det själv som jag var den som blev hanterad. på ett bra vis dessutom. men han kan inte bolla. inte samtidigt. inte på samma ställe, och jag antar att det han ber mig om är respekt och hänsyn. och förståelse. såklart. förståelse för att han inte vill att vi ska vara på samma fester. jämt.

han vill inte såra.

jag blir sårad.

jag blir så sårad att det är svårt att stå rakt.

det är något som trasas sönder i mig. det är något som dras undan. det är något som gör att hjärtat liksom går itu och tryggheten känns totalt icke-existerande.

för han kan inte bolla.

inte bolla.

ibland henne. ibland jag.

inte på samma ställe.

inte i samma situationer.

han måste hålla oss åtskilda, och han vill utforska detta lite, och jag måste backa.

det gör ont att vara den som begränsar. den som begränsar så som man inte vill bli begränsad. den som begränsar på det sätt man verkligen inte vill begränsa.

och jag älskar honom. såklart.

och hans ord och berättelser överdrivs på fyllan. såklart.

han får en oskyldig (skyldig) flirt att låta som ingången på livslång kärlek och jag vet att han inte menar det, och han vet att han inte menar det, men jag reagerar precis som han anklagar mig för att reagera, och jag vet innerst inne att det är den reaktionen han söker. för han ser kärleken i sorgen. han ser mitt älskande i mina tårar och det är det han söker. och han hamnar i överläge och jag i underläge och alla som betraktat oss utifrån de senaste åren har sett det som tvärtom, han i underläge, jag i överläge. men balansen är ändrad och han gillar det lite även om han aldrig skulle erkänna det och jag stoppar impulsen att skrika, att herregud tror du att jag inte haft en flirt de senaste åren?! du skulle bara veta vilka jag lägrat! men det gör jag såklart inte för jag vet vad som kan sägas och vad som inte kan talas om, jag känner till respekten mot alla inblandade och jag vill ju egentligen inte såra, bara täcka upp för min egen sårade själ. gå i försvar. bara lite. men jag stoppar mig själv och jag väljer att inte såra.

och vi går mot tunnelbanan och kvällen är slut och vi tjafsar och bråkar och klänger oss fast vid varandra, mest bokstavligt för vi är inte nära nära i känslorna alls. och jag gråter och han är ledsen och jättefulleri fullera och jag vet inte riktigt vad jag känner och tänker och vill men jag vet att jag inte vill det här. han åker hem till sig, jag åker hem till mig. sen somnar vi. på varsitt håll.

jag vaknar ledsen och vill gråta bara jag tänker på honom, på mig, på oss. jag försöker vara den stora människan, den tillåtande, den som önskar den andra allt - men känslan av att ha tappat fotfästet är konstant och jag orkar inte tänka. fokuserar på djupandning och tvingar tankarna i annan riktning direkt det här som gör ont kommer upp. tvingar tvingar. väljer till och med att tänka på han den där som jag låg med hela förra året och hans nygamla tjej istället för det gör inte ont. men det här med mitt ex, det gör ont. för det är på riktigt. han är min familj. jag trodde att han skulle vara där för alltid. jag tänkte vara där för alltid.

och jag plågas av bilder och av känslor och av hela situationens förbaskade olustighet och vi pratar i telefon och vi träffas och kramas och vi tindrar i ögonen och försöker att prata om oss och det är svårt svårt för när vi ses känns det som det alltid har känts och det känns som det aldrig kommer att förändras och som att det nästan inte finns något att prata om för det är ju han och jag, jag och han, och vi är ju team för guds skull! familj! men något har hänt, han har öppnat en dörr lite och undrar hur vi skall göra nu och jag skakar på huvudet och vet inte alls. inte heller han vet. ingen av oss vet. men vi älskar, det vet vi. och vi vill inte såra.

men vi blir ledsna båda två och frustrerade, och det är svårt att orka ta sig igenom pratet för jag väntar hela tiden på ord som skall kännas som slag i ansiktet och finner mig sitta med huvudet i händerna för att skydda mig själv. och han betygar att inga sådana ord skall komma, och det gör de inte heller, men händerna flyger upp mot huvudet flera gånger och det säger något det med.

vi skiljs åt igen för att sova och jag pratar med finaste jo som finns där och är bäst och klokast i världen och jag är så tacksam för att hon finns och tänker att herregud, finns det någon relationssmartare människa än hon? hon är guld och gröna skogar, hon är stöd och pepp och analys och kärlek. hon stöttar upp när jag tappar balans och sätter ord på känslor som jag inte ens själv förstår.

och idag är det tisdag och jag reser mig äntligen upp och borstar bort dammet från knäna och väljer att låta allting ske, acceptera situationen och inte vara till besvär. bara finnas till. inte pressa, inte ställa krav, inte slänga fram känslorna på bordet och säga att det faktiskt känts annorlunda de senaste månaderna. mellan honom och mig. annorlunda på ett bra sätt. annorlunda på ett sätt som säger att vi kanske är på väg någonstans ihop. men om detta vet jag ingenting för säkert, och därför väljer jag avståndet. eller distansen. jag vill inte tvinga honom till något och jag vill inte tvinga mig själv till något. jag vill inte tvinga fram en framtid som jag inte ens vet själv vad innebär, eller om jag ens vill ha.

så nu släpper jag taget. låter bollen rulla.

tappar fotfästet och hoppas på att jag landar där jag ska. på fötterna. hel och ren.

han måste få göra det som känns rätt för honom. jag missunnar honom inte lycka.

jag trodde nog bara att vi delade.

men min sorg är min, inte hans. inte än. det gör ont att tänka och känna, men jag vet att jag inte klarar av att ha ont och känna och tänka en längre tid och därför måste känslorna och tankarna begränsas.

det är svårt, men det är min fight och trots att jag är ledsen och trasig så måste jag ta den.