i väntan på livet

nä men om jag faktiskt skulle ta och gå ned de där trivselkilona jag samlat på mig det här året. mer träning mindre ätning. kan väl inte va så svårt?

på riktigt. två kilo ned räcker. fem vore fantastiskt. då vore jag smal och det vill man ju va har jag hört. mest vill jag bara inte känna mig äcklad av min kosthållning. inte för att jag äter urdåligt, det gör jag inte. men jag äter tråkigt och fantasilöst och ovarierat och det ger mig obehagskänslor när jag tänker på det.

tränar gör jag ju numera igen och det mår jag bra av. magen är starkare och fastare och häcken är faktiskt lite större (YO!). dock görs ingen kropp av 2-3 pass i veckan, det krävs mer. men i brist på annat att göra kan jag väl lika gärna jobba på att bli fit. det är ju inte direkt så att mitt liv är sprudlande händelserikt, eller fantastiskt roligt. nej, det är det faktiskt inte. några timmar till på friskis vore således inte alls svårt att få till. inte heller mer böngryta och lax, och mindre knäckemackor och köttbullar. det är väl bara att ge sig fan på det.

så i brist på mer värda saker att ge sig fan på så ger jag mig nu fan på det här. så länge jag känner mig låg och livet känns trist och händelsefattigt skall jag åtminstone kunna vara lite glad och stolt över att jag sköter min kropp (jag räknar naturligtvis bort mitt sprit- och nikotinintag för NÅT kul måste man ju få ha, det fattar vem som helst).

hepp hepp och hej nyttiga livet måndag morgon till fredag eftermiddag. ska bli kul det här.