wtf?!

jag tror att jag fortfarande är full. kul. om 40 minuter ska jag vara på jobbet.

grät lite igår när jag stapplade hem i klackar helt själv med syster i telefon som stöd. gråten kanske inte var helt befogad, men grundad i frustrationen över att han och jag liksom aldrig kan ha en normal relation till varandra. jag borde definitivt sluta bry mig men det är så svårt.


det där med att bara vara kompisar fungerar sämst från hans sida. det är han som behandlar mig annorlunda, konstigt och märkligt när vi är ute bland andra. jag försöker hålla höjd, han försöker att undvika mig, alternativt hålla handen med någon framför mig. känns ju väldigt vänskapsfint. INTE!

jag fattar vinken:

han är en idiot, jag är det inte.