när man väl kommit igång med klagandet är det svårt att sluta. jag tänkte precis hänge mig åt en klagolåt angående hur jobbigt det är med män som inte ringer när man tror att de ska ringa. sen tänkte jag - rationellt - fortsätta med hur jobbigt det kan vara när de ringer helt oväntat, bara för att man liksom inte avhandlar något superfestligt de femton minuter man snackar. insåg dock att nej nu jävlar, nu får jag ge mig! jag är asdålig på att tänka positivt när jag själv är typ ledsen, men när det kommer till andras ångestar/problem/deppigheter är jag kungen av pepp och klokhet (ödmjukt). om klagojaget vore en vän till mig skulle jag säga: men fatta vad fint det är att någon trevlig person skänkt dig en spontan tanke! du har blivit bortskämd och van och för ett år sedan skulle du dö för något sådant här. för att inte tala om för fem år sedan. eller för tio. cheer up för tusan, du har det ju urtrevligt egentligen! att bli tänkt på av någon som man själv tänker på ibland är alltid guld och gröna skogar.
(eh, jag är medveten om att just det här pepptalet kanske inte blev lysande och "kungen av pepp och klokhet" kan i sammanhanget låta något överdrivet, men jag är det egentligen (näst efter jo). på riktigt alltså. ingen ironi.)
/själv-är-bäste-dräng.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar