november är ju generellt en månad som jävlas med de flesta. det är mörkt och dystert, kallt och blåsigt. man blir allt blekare och fulare och slappare och deppigare, och det känns som om ingen eller inget vill en väl.
så är mitt liv just nu. november har slagit mig på käften ganska ordentligt i år. jag hostar fortfarande och är numera också dunderförkyld. dessutom har jag inte tränat på två veckor på grund av den här sabla sjukan vilket stör. det känns som ett hån att var och varannan dag sitta på tunnelbanan och tvingas stirra rakt in i dessa tusentals affischer på pigga härliga friskisledare som vill att alla vi där i vagnen också ska bli instruktörer. jag orkar inte vara sjuk något mer!! två veckor liksom, det är verkligen maxtiden. har längtat efter helgens festligheter i en hel evighet och det skulle kännas extremt överjävligt att falla nu på mållinjen och bli lite för sjuk för att gå ut. nej, det är helt enkelt inte ett alternativ. allt jag vill är att dansa, bli full, dansa mera, bli mer full, dansa ännu lite till och sedan ligga. jag vill även under kvällen kunna röka en cig utan att hosta som en fjortonåring. inte för mycket begärt någonstans tycker jag. det tycker uppenbarligen livet. fuck livet säger jag.
om man bortser från nässpray, ständiga hostattacker, rinnande blanka ögon, ibumetintabletter och näsdukar så är dagens tydligaste sjukdomstecken middagsmaten. jag köpte hem chippe dippe till detta ändamål för att munta upp mig lite och för att få lite helgfeeling. åt fem chips och sedan mådde jag illa. åt inga fler. blandade inte ens ihop dippen. ja fy fan vad sjuuuuuuk jag äääär!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar