är så jävla trött på att behöva peppa mig själv.
senaste exemplet: pratade med mamma nyss i telefon och hon började förhöra mig om hur det ska gå med flytten och plugget och hur jag mår och allt sådant där, och först försökte jag vara ärlig och berätta som det är, att det är snurrigt och förvirrat och lite jobbigt men när hon ställer typ kritiska frågor och analyserar istället för att ge mig stöd och pepp så tvingas jag återigen att intaga den hurtiga rollen. jag måste låtsas att allting är bra och under kontroll och att allt ordnar sig och jag HATAR DET SÅ JÄVLA MYCKET. älskar mina föräldrar och allt, men vad fan; VAR ÄR PEPPEN?! jag vill kunna säga att livet känns lite jobbigt och enbart få höra att "det ordnar sig". jag vill inte höra hur det ska göra det, eller vad jag måste fixa/göra/ta tag i för att det ska ordna sig. jag vill inte heller VARJE JÄVLA GÅNG jag pratar med mamma tvingas svara på frågan "men vad är det du blir nu igen efter det här pluggandet" eller storfavvon "när planerar du egentligen att skriva klart uppsatsen". ORKA! för varje gång måste jag hitta på att även detta är under kontroll, och det är det ju fan inte, men jag orkar inte diskutera saken.
jag måste ta upp det här någon gång, jag fattar det, men kommer dö av besvikelse om det inte går in då heller. vad fan är det för fel på mina föräldrar? alla normala föräldrar peppar väl va? mina föräldrar är varken snåla med att säga att dom älskar mig eller är stolta över mig, men jag behöver peppandet. jag hatar att uppehålla den här jävla skitmasken av hurtighet och gladhet. jag vill inte ha råd eller tips eller anvisningar. det enda jag behöver är fan någon som säger att allting blir bra. hur svårt ska det vara liksom?
3 kommentarer:
Känner igen det där så jävla mycket, att behöva hålla uppe skenet liksom. Kan bara säga att det gäller för mellanbarn också...
Sympati kommer här i massor! Jag känner igen det på vissa fronter, typ sockerfrågan, där jag inte har någon som helst koll, men hur jobbigt det än är säger jag "på bättringsvägen" eller "under kontroll" bara för att jag inte orkar ta diskussionen...
smilla: ja det kanske mer handlar om ett allmänt fenomen. det är dock lätt för mig att alltid koppla ihop det med att jag är äldstabarn och tydligt präglad av det. du vet; den duktiga, den som alltid klarar sig, den som är stor, den som man kan prata vuxet med och så vidare. nåväl, oavsett plats i syskonskaran så suger ju föräldrabeteendet. om dom vill ha en ärlig relation så får dom fan i mig skärpa sig.
anna: tack för sympati!
Skicka en kommentar