nu vet jag säkert. det jag gillar mest med uppsala just nu, förutom de fina människor som faktiskt bor här, är step 2-passen med viveka på friskis. ja jävlar vad roliga dom är. jag kan typ inte få nog. skulle hon köra ett pass varje dag skulle jag lätt gå. lätt. såpass svåra stegkombinationer för att jag ska glömma bort att det är riktigt jobbigt medan vi kör, för att sedan upptäcka att jag är högröd i ansiktet (och ja, även jag blir röd i ansiktet) när passet är slut. om jag hade vågat prata med henne (viveka alltså), vilket jag såklart inte gör, hade jag berättat att hennes pass är guld, och att jag gärna hade sett att det fanns fler. jag tror att det skulle krävas mer mod av mig för att gå fram till henne, än för mig att gå fram till, ja säg håkan. eller nä. eller skitsamma.
när man (jag) sätter alla stegkombinationer brukar jag känna mig rätt nöjd med mig själv. och med rätt nöjd menar jag jävligt nöjd. jag har inte så svårt för sådant där och känner mig således jävligt nöjd rätt ofta när jag gått på hennes pass, vilket är gött såklart. och så idag blev vi klara lite tidigare än vanligt och hann med nedvarvning. det har typ inte hänt på minst sex månader, och eftersom det är en sådan udda händelse hade hon (viveka) inte förberett någon som passade oss (och vaddå tänkte jag, vi är ju grymma, vi fixar väl allt lätt). därför körde hon istället den hon brukade köra med den aerobicsklassen som hon har (den svåraste såklart). herre säger jag bara. hon började röra sig (dans kallas det väl mest) och hennes rörelser var fantastiskt snygga, och vi andra såg ut som misshandlade ankungar som bäst. jag var sannerligen inte bättre än någon alls, vilket sög. även om jag försökte vrida på kroppen och vicka med än den ena axeln än den andra och samtidigt göra något snyggt med vänsterarmen, så såg det ALDRIG bra ut. fy fan vad deppigt. jag fattar att folk inte gillar att dansa, för har man sett sig själv i en spegel försökandes härma något som ser snyggt ut, medan det man själv gör mest ser ut som skit, då tappar man fasiken lusten en smula. allt gick så fort att kombinationerna inte ens hann sätta sig i huvudet, vilket innebär att jag inte kan öva. nästa vecka får jag således se exakt lika fånig ut. tji fick jag för mina överlägsna leenden och mitt höga självförtroende. okej att jag klarar översta nivån av step, men översta nivån av aerobics är jag fasiken inte ens i närheten av. det är jag numera smärtsamt medveten om. det där var liksom deras nedvarvning, det man gör på slutet för att lugna benen och andningen lite. det som ska vara lite lättare. haha, lättare my ass säger jag.
och sen har jag alltid undrat varför jag känner igen den unga killen på tv4 uppland och insåg idag att det ju är för att han går, och har gått på mina pass i typ två år. ibland tar det fan tid innan polletten ramlar ner. jag är väl antagligen för upptagen med att beundra min egen graciösa uppenbarelse i spegeln att jag helt tappar tankeförmågan. ja, så måste det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar