jag och den där konsten

såg filmen frida idag och fascinerades. de som känner mig vet att jag inte gillar konst, rent generellt. ofta är det prettoskit som man tvingas stå och beundra. jag har besökt the MoMA i nyc, jag har gått på x antal utställningar och jag har vandrat igenom diverse andra konstmuseer, och framförallt; jag har PRECIS SOM ALLA ANDRA stått nedanför något menlöst verk, typ den tavlan som var helt svart, och liksom verkligen försökt att förstå. men shit, det fungerar ej. jag och johanna (och våra sämre hälfter) promenerade någon gång i forntiden upp till slottet för att ta del av en konstutställning och hamnade hastigt och plötsligt framför installationen "plastbåt i oljefat", som mycket riktigt, mot bättre vetande (not), visade sig vara just en plastbåt i ett oljefat. detta underverk följdes av "vattenmelon på pelare", och ni kan ju alla gissa vad just den installationen bestod av. så konst generellt, not my thing. och vad fan, vems grej är det egentligen? på hur stort allvar får man ta sig själv? vattenmelon på pelare liksom, skärp er! (utöver detta finns det fan inget mer osexigt än folk som påstår att dom håller på med "konst", när dom egentligen sitter hemma och pysslar som vilken annan jävla människa som helst, och precis på samma jävla låga nivå som vilken annan människa som helst. dö lite gärna tack.) frida kahlo gillade jag dock. tokmycket. på riktigt. och det kändes i hela kroppen. när jag blir rik och lycklig ska jag köpa mig ett verk. ett äkta. det ska jag.